Vi borde tala om själen
Bob Hansson citerade en Gösta Ågren på sin Facebook-sida för ett tag sedan.
"Att skriva dikter, är att röra vid sig själv, för att se om man lever."
2017 är året då jag ska ta reda på om jag lever. 2017 års practise handlar om poesi: Jag ska läsa minst en dikt och producera minst en rad poesi varje dag. Det låter som ett ganska hanterbart projekt. Det känns lite mer som att peta på något med en käpp för att kontrollera om det är något liv i det. Och det är väl lite så det är. För trots mitt proppagerande för lyriken har mitt eget diktande inte varit särskilt mycket att hänga i julgranen de senaste åren. I den mån det har förekommit har det mest rört sig om rimmad vers utan särskilt bett. Men i år ska vi alltså se om det är något liv i liket.
I övrigt tror jag inte längre att poesin är döende. Den lever i poetry slam, spoken word, på poeter.se och i appar som Poesi på G Den lever i Athena Farrokhzads Vit svit, i Jenny Wrangborgs Kallskänkan och Sanna Hartnors Hamnen, samlingar det faktiskt skrivs om. Den lever i den nobelprisade Tranströmer och Dylan som gör att den talas om. Den lever i dig om du låter den.
Poesi tar man inte död på så lätt. Poesin är stark och livskraftig.
Jag tror att det är bra för själen att skriva poesi. Och vi borde tala mer om själen, med själen. Jag tror att poesin tar fram det goda och vackra inom oss och får oss att se det goda och vackra hos andra.
Och någon gång kommer den att anses viktigare är köksrenoveringar, idrottsprestationer, börskurser och hårförlängningar och förmågan att laga storslagna festmiddagar. Någon gång, om vi alla börjar skriva dikter, ett litet stycke varje dag, kommer den se till att murar rivs istället för byggs, att förslag att avkriminalisera våld i hemmet möts med gapskratt som om det vore ett dåligt skämt. Det kommer inte finnas någon våld att avkriminalisera. Den kommer att se till att ingen behöver fly sitt hem och ge sig ut i överfulla gummibåtar på stora hav.
Någon gång. Någon gång.
"Att skriva dikter, är att röra vid sig själv, för att se om man lever."
2017 är året då jag ska ta reda på om jag lever. 2017 års practise handlar om poesi: Jag ska läsa minst en dikt och producera minst en rad poesi varje dag. Det låter som ett ganska hanterbart projekt. Det känns lite mer som att peta på något med en käpp för att kontrollera om det är något liv i det. Och det är väl lite så det är. För trots mitt proppagerande för lyriken har mitt eget diktande inte varit särskilt mycket att hänga i julgranen de senaste åren. I den mån det har förekommit har det mest rört sig om rimmad vers utan särskilt bett. Men i år ska vi alltså se om det är något liv i liket.
I övrigt tror jag inte längre att poesin är döende. Den lever i poetry slam, spoken word, på poeter.se och i appar som Poesi på G Den lever i Athena Farrokhzads Vit svit, i Jenny Wrangborgs Kallskänkan och Sanna Hartnors Hamnen, samlingar det faktiskt skrivs om. Den lever i den nobelprisade Tranströmer och Dylan som gör att den talas om. Den lever i dig om du låter den.
Poesi tar man inte död på så lätt. Poesin är stark och livskraftig.
Jag tror att det är bra för själen att skriva poesi. Och vi borde tala mer om själen, med själen. Jag tror att poesin tar fram det goda och vackra inom oss och får oss att se det goda och vackra hos andra.
Och någon gång kommer den att anses viktigare är köksrenoveringar, idrottsprestationer, börskurser och hårförlängningar och förmågan att laga storslagna festmiddagar. Någon gång, om vi alla börjar skriva dikter, ett litet stycke varje dag, kommer den se till att murar rivs istället för byggs, att förslag att avkriminalisera våld i hemmet möts med gapskratt som om det vore ett dåligt skämt. Det kommer inte finnas någon våld att avkriminalisera. Den kommer att se till att ingen behöver fly sitt hem och ge sig ut i överfulla gummibåtar på stora hav.
Någon gång. Någon gång.
Kommentarer