lördag, januari 07, 2017

10-årsjubileum!

I dag är det tio år sedan jag publicerade mitt första blogginlägg. Det skedde på en bloggmotor som hette blogdog och som verkar ha gått i graven vid det här laget. Det kan jag förstå för den hade en ganska trång layout, vilket var skälet till att jag övergav den. Men där hittade jag goda bloggkamrater som Skogsnuvan och Skatan , som det idag känns som om jag känner ganska väl, trots att jag inte har träffat dem utanför nätet.

Först tänkte jag att det skulle bli en bok av utvalda inlägg från de här tio åren;  man ska ju ha ett "event" när man jubilerar. Men eftersom jag borde ägna mig åt att avsluta projekt istället för att starta nya blir det ett litet mindre omfattande event. Varje månad under detta jubileumsår kommer jag att publicera att gammalt inlägg från det där första bloggåret. Jag börjar med ett inlägg som bevisar Guds existens. Det känns som en lämplig start. Det publicerades den 7 oktober 2007 klockan 17:47.


Beviset på Guds existens 

eller bara en hyllning till biblioteket.


En gång i tiden var jag en ångestriden maniker som schemalade min dag på minuten: 
  • Äta frukost en halvtimme. 
  • Diska 20 minuter. 
  • Promenad en halvtimme. 
  • Studier 3 timmar. 
Osv . Den panik som drabbade mig om detta schema av någon anledning skulle rubbas går inte att beskriva och det behövdes så lite för att det skulle ske. Kanske ringde min mamma mitt under diskminuterna, kanske var det längre kö på banken än jag hade utsatt tid till i mitt schema. 

Under den här labila perioden i mitt liv bodde jag i Uppsala och studerade Antikens kultur och samhällsliv, Gud vet till vilken nytta. En dag satt jag med en bok om grekisk mytologi författad på en fullständigt oläslig engelska med stressen brinnande i ådrorna. Jag hade fler böcker på obegriplig engelska att läsa. Min dåvarande sambo var på väg till en föreläsning och jag bestämde mig för att ta en, låt vara icke schemalagd, promenad på en halvtimma. När jag, i god tid, återvände till lägenheten upptäckte jag att jag inte hade någon nyckel med mig. Sambon hade låst när vi båda gick och jag hade tydligen glömt att ta med mig nyckel. Där på andra sidan dörren låg den obegripliga boken och brände och hela mitt schema hade gått all värdens väg. 

Dock hade jag lyckats få med mig busskort och pengar och jag köpte därför en chokladkaka på ICA Väst, tog bussen in till staden och biblioteket. Där sjönk jag ned i en korgstol på barnavdelningen och läste Ture Sventon, allt medan jag smygåt min choklad (för man ska inte äta på bibliotek och kladda ner böcker, det tycker jag verkligen inte. ) Snacka om regression!
  Men medan jag satt där försvann all ångest och panik så sakteliga medan chokladen smälte i munnen och Ture Sventon löste sitt fall i londondimman. 
   Så, när jag förstrött stoppade ner handen i koftfickan så träffade den på hemnyckeln. Plötsligt hade den med, antar jag, Guds tillåtelse materialiserats i min ficka. För jag lovar att den inte fanns där när jag stod hysterisk utanför lägenhetsdörren. Men nu hade jag med Guds, Tures, chokladens eller den avslappnade atmosfären på bibliotekets hjälp blivit så lugn och harmonisk att jag kunde ta bussen hem och ge mig i kast med den inte längre fullt så obegripliga mytologiboken. 

Biblioteket i Nice 


2 kommentarer:

skogsnuvan sa...

Kära vän. Blogdog var en tråkig blogggrej så jag bytte också så nu har jag kört den här bloggen i 7 år men minns inte hur länge jag körde med den gamla men helt klart är det du och skatan och Ingrid från Gotland som varit med längst. Många har slutat blogga och en del saknar jag väldigt och funderar över vad det blev av dom. Visst känns det som om vi känt varandra länge och Skatan och Ingrid har jag ju träffat i verkligheten och dom var precis likadana som jag föreställt mig och det skulle jag tro att du är också. Klart vi fortsätter blogga genom livet och berättar om det som händer och du Jag längtar fortfarande efter att din bok ska bli klar. Kram på dig min roliga och härliga bloggvän

Anonym sa...

Nog är vi många som har goda minnen av BIBLIOTEKET (det förtjänar verkligen att skrivas med versaler)!

Doften, den speciella, och alla de världar man kunde komma in i!

Redan när jag var 11 år och för första gången kom till det "riktiga biblioteket " i Östersund, insåg jag att det måste vara bibliotekarie jag skulle bli när jag blev stor. Tänk, att kunna läsa hur många böcker som helst, hela dagarna!

Som vuxen kom jag i många år att låna på Sigtunastiftelsens bibliotek, där man långt in på 2000talet själv fick skriva in sina lån med alla uppgifter, och med kopia. Där fanns också ett bibliotekariepar, som nog läst de flesta böckerna; då man lånade en bok hände det ofta att någon av dem kunde rekommendera en annan bok-av samma författare, om samma ämne eller bara om någon annan bok de läst och tyckt om.

Nu lånar jag i Stockholm, och det är väl bra, jag stoppar in mitt lånekort i automaten, som läser av titlarna och jag "behöver"inte ens säga ett ord till bibliotekarien, ännu mindre får jag ett boktips. Effektivt, men ack, så opersonligt!

Flurig