lördag, februari 18, 2017

Om herrar i hagen där rosor aldrig dör

Här för leden upptäckte en väninna till mig att hon, till sin egen förfäran, kunde hela texten till Änglahund. Detta föranledde en del funderingar kring kulturarvet och de förunderliga sånger som lagts ned som grundstenar i våra själar från den späda barndomen och jag undrar om något land har så mycket sånger med bisarra texter som Sverige i sin kanon. Det ska väl vara Tyskland, i så fall.
   Jag kan inte hela texten till Änglahund men jag kan bitar ur en annan Kvinnaböske-dänga: I Honolulu, där går man klädd liksom en sulu, med ring i näsan på suluvis, suluvis suluvis... Den går inte av för hackor den heller och jag gissar att det är något som kommit till mig via min mammas kassettbandspelare.

I min familj är det egentligen farmor som varit storsångaren med en kraftig sångröst som hördes ända ut i äldreboendes entré den morgon hon fyllde 90 år. Vi gör över daggstänkta berg fallera...
Ett tag var hon förvisad från matsalen på äldreboendet och fick äta inne på sitt rum för att hon sjöng för högt under måltiderna. Numera är hon 97 och sjunger bara på begäran, men hon sjunger.

Men de här låtarna som satt sig, som utgör mitt sångararv, mattan av melodier som är utrullad i botten av det som är jag, de kommer inte från farmor, de kommer från mamma. Den mattan är lika spräcklig av olika färgränder som de trasmattor hon själv vävde. Liksom en trasmatta är en märklig blandning av gamla utslitna jeans, tunna sommarklänningar och urtvättade lakan är det sångararv jag fått från min mor en orimlig blandning av Bohusbataljon, det var grabbarna från eken det var grabbar med kulör, Ifjol så gick jag med herrarna i hagen och När du går över floden, Där rosor aldrig dör och Hela kyrkan sjunger.
   När jag var barn och gick genom skogen för att besöka grannbarnen och sjöng högt för att skrämma alla älgar på flykten, begrep jag lika lite varför rosor aldrig dog som vad man kunde göra  med herrarna i hagen. Idag begriper jag inte hur min mamma tänkte när hon lärde mig den sistnämnda när jag var i sju- åtta-årsåldern. Men jag är glad att hon gjorde det.
  Så för min mor spelar jag i dag Hootenanny singers:


1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Jag upptäcker att du och jag är rätt lika både då och nu. Jag sjöng "Torparvisan" när jag som 5-åring gick till min kompis en kilometer bort. När det började skymma på och fåglar flög upp ur dikena och skrek så blev jag så rädd och dolde det med att sjunga högt och troligen falskt.
Minns så väl att mamma alltid sjöng när hon mjölkade. Högt uppe på bergen finns ingen polis. När det våras ibland bergen får jag komma till dig då. och Å Egon egon egon jag är så kär och galen i dig. Ja det var lite av dom sånger som jag fortfarande kan. Pappa sjöng annorlunda långa visor som handlade om auktioner och samling vi pumpen och Dan Anderssonvisor. Så visst fanns det. Mina bröder har också blivit förstörda och sjunger visor när dom fått i sig lite.