tisdag, april 04, 2017

Det ständiga språket

Med anledning av att jag i år firar 10-års jubileum i bloggvärlden så publicerar jag varje månad ett gammalt inlägg från det första bloggåret 2007. Nedan inlägg publicerades i september nämnda år och behandlar ett av mina favoritämnen som jag har ältat, tuggat om flera gånger under de här tio åren: språket som krycka och som dansskor. 

Språk

Såg Babel i onsdags (och redan är det lördag). Det handlade om att tappa tron på språket. Språkdepression. Och jag tänkte på "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson och "språket, människans redskap och hinder [...]" som det beskrivs där.

Språket; beskrivandet, kategoriserandet, värderandet förminskar och förhindrar det totala intrycket av världen, tillvaron, känslorna, detta enorma brus som vi lever i.

Språket kan aldrig göra en korrekt beskrivning av tillvaron oavsett hur skickligt du kan hantera det. Det är ändå alltid en platt och förenklad bild av det. Om vi kunde frigöra oss från språket skulle vi kunna gå upp helt i det som finns omkring oss.

Samtidigt; språket är ett verktyg, ett oundgängligt verktyg. Utan att kunna förminska, förenkla och göra tillvaron hanterbar skulle vi stå skyddslösa mot detta enorma brus som är livet, och då skulle vi förmodligen bli galna.

Språket gör oss tydliga för oss själva och varandra, vilka vi är och vad som är vår roll i detta brus. Vad det är vi upplever och hur vi ska hantera det kommer vi fram till genom språket, genom att prata av oss, skriva av oss. Som språket så fult formulerar denna ritual, denna mystiska, religiösa akt.


Inga kommentarer: