söndag, april 23, 2017

(Dagen före) Världsboksdagen

Hela vägen fram tror jag att det är Världsbokens dag. Hela promenaden över kullerstenarna, över bron över ån, tror jag det. Fortfarande när jag kommit fram till Leanders Antikvariat är jag övertygad om det. 

Under hela promenaden och under delar av hotellfrukosten har jag formulerat ett bittert och sorgset blogginlägg i huvudet. Det ska handla om hur jag, för att fira Världsbokens dag, beger mig till ett av mina favoritantikvariat och hur jag där möts av en tom lokal med ett anslag om hur verksamheten lagts ned. Jag planerar att, återigen, ondgöra mig över hur antikvariatsdöden breder ut sig. Jag ska betacka mig för uppmuntrande tillrop om att det går att handla på nätantikvariat. Det är ju inte alls detsamma som att irra i vindlande bokhyllegångar och hitta allt det här man inte visste att man letade efter, inte alls detsamma som att andas in doften av gammalt gulnat papper, den ljuvligaste av dofter. 



Att jag är så här förhandsbitter beror på att jag var dum nog att googla på Leanders Antikvariat för att se vad de hade för öppettider och i samband med detta hittade en tidningsartikel där det påstås att antikvariatet ska flyttas, att inredning och över 50 000 böcker slumpas bort. Jag får bara läsa ett brottstycke av artikeln eftersom jag inte är betalande prenumerant, och jag tänker inte bli betalande prenumerant för att läsa att mitt älskade antikvariat ska upphöra att existera. Tänk att behöva ställas inför detta besked på Världsbokens dag. 

När jag nu väl står framför antikvariatet verkar det vara lika öppet som vanligt. De sprängfyllda bokhyllorna är kvar och den gråskäggige mannen står bakom disken som vanligt därinne. Det enda som kanske skulle tyda på nedläggning är att det är 50 % rabatt på böckerna. Men det kan ju förvisso vara så att det bara betyder att det är 50 % rabatt på böckerna. 
   Först tänker jag att jag ska fråga den gråskäggige om antikvariatet ska läggas ned men sedan känner jag att det vill jag inte veta. Det här ska inte bli ett avsked. Jag ska gå mellan hyllorna i detta paradisets källare som om det vore en gång vilken som helst. 
   Sen går jag där och tänker hela tiden att detta kanske är sista gången jag går här och när jag kommer tillbaka till mitt hotellrum med Där skönheten tigger sitt bröd av Maria Wine och Tom Sawyer som detektiv av Mark Twain, får jag se att det inte alls är Världsbokens dag, det är först i morgon. 

2 kommentarer:

skogsnuvan sa...

Tänk jag har aldrig varit på något antikvariat men jag kan ändå förstå känslan. Minns lyckan när man på lördagarna fick gå in i skolbiblioteket och välja vilken bok man ville. Tyvärr var inte biblioteket så stort så jag tror att det bara tog tre år innan jag läst alla böcker. Böcker är glädje sorg och framför allt tröst. När livet är för jävligt kan man fly in i böckernas värld och ibland kan man till och med låtsas vara den person som finns i böckerna. Så snälla vän jag håller tummarna för att du ska få rota omkring i gamla antikvariat länge än och om jag bodde lite närmare skulle jag komma och rota med dig och sedan skulle vi gå på cafe och dricka mjölkcoklad med vispgrädde. Vore det inte härligt.

Soldansare sa...

Åh, bästa Skogsnuva, vad det skulle vara härligt. Jag tror att du skulle gilla antikvariatrotande och vad mycket vi skulle ha att tala med varandra om över den där mjölkchokladen. Ja, vad det skulle vara härligt!