Tillsammans med Tranströmer, den gudomlige



Det var en överraskningarnas dag den där dagen som jag trodde var Världsbokens dag. När vi besökt antikvariatet, som till min förvåning inte var stängt, stod vi sedan snopna med våra bokkassar framför anslagstavlan utanför kyrkan. Där står det att den orgelkonsert, som är det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i den här staden, började klockan elva istället för klockan tolv som jag har läst både på hemsidan och i det program som jag tog när vi här förra gången. Vilken besvikelse. Men sen ser vi att det trots allt går in i folk i kyrkan och framme vid porten står det en skylt som påstår att konserten faktiskt börjar klockan tolv.

Så det blir att vi sitter där ändå. Det är att kastas mellan hopp och förtvivlan, fast i omvänd ordning, denna dag som inte är Världsbokens dag. Förmodligen är vi de enda i kyrkan som åkt hit från en annan stad, bara för att de ska läsa dikter av Tomas Tranströmer mellan partierna i Charles-Marie Widors Symphonie Romane op 73.

               

Tranströmer och hans hustru satt själva här i kyrkan om lördagarna och lyssnade på orgelkonsert. Jag tänker att jag sitter på samma plats som gudomen suttit. Kanske är det en aning hädiskt att tänka så här i kyrkan, när det är Tranströmer jag benämner som gudom.
Men ändå, poesin är en del av gud nedlagd i Tranströmer av det stora gudomliga, vad det nu är.
Precis som det gudomliga lagt ner en bit i oss alla. Tänk att kunna kanalisera det som Tranströmer kunde. Eller för den delen som Charles-Marie Widor.


Kommentarer

Populära inlägg