Sjung i alla fall, farmor
Min farmor var den envisaste människa jag känt. Hon var envis in i det sista och låg i sin säng utan att äta eller dricka en hel vecka. Men nu är det över. Lugnt och stilla har hela hon klivit in i den där dimensionen som hon haft en fot i i flera år. Eller som hon haft större delen av huvudet i.
Jag har skrivit här att jag bara vann mot hennes envishet en gång men nu när jag tänker på saken så är det faktiskt två gånger. Jag vann figthen om vem som skulle sova på vardagsrumsgolvet och vem som skulle sova i hennes säng, när jag hade varit på något galej i stan och skulle sova över hos henne.
Sedan låg jag vaken på vardagsrumsgolvet hela natten och lyssnade till hennes tordönssnarkningar. För liksom hennes envishet saknade motstycke så gjorde även hennes snarkningar det.
Ända in i demensen var hon envis. När vi satt hos henne på äldreboendet och sjön Här är karusellen sjöng vi andra "för Andersson och Pettersson och Lundström och jag." Min farmor, som hade starkast röst sjöng: "För Pettersson och Pettersson och Sundström och jag." För det skulle vara folk man kände, menade hon. Min pappa påpekade att de faktiskt hade känt en Lundström.
"Han är död" bet min farmor av.
"Mm, det är Sundström också." muttrade min pappa. Men ganska tyst.
Farmor hade nog inte i första hand beskrivit sig som envis. Det första hon berättade om sig själv var att hon var synskadad. Den där synskadan var som en fana som hon bar framför sig. Tack vare den kunde man ta sig alla möjliga fri- och rättigheter. Till exempel var det bara att fälla ut den vita käppen och kliva rakt ut i gatan utan att lyssna efter bilar eller göra någon annan signal om att man var på väg över. "De var skyldiga att stanna." Vilket väl förvisso var sant men när vi började prata om bromssträckor och sådana saker verkade det som om farmor inte bara var synskadad utan också hade en lättare hörselskada.
Att hon var en smula paranoid skulle hon nog inte heller hålla med om, hon vara bara lagom misstänksam i den här världen där alla var ute efter att lura en. Jag har ofta stått på ICA och lett överslätande mot kassörskan medan kön växte bakom mig och farmor kände sig igenom sina växelpengar.
"Ja, det var rätt." konstaterade hon till slut med ett tonfall som om det troligaste hade varit att det inte var rätt. Det tvitroligaste hade varit att kassörskan hade stoppat två tredje delar av växelpengarna i egen ficka. Jag log ännu bredare, kastade matvarorna i en påse och skyndade efter farmor som redan var ute på gatan, för även om hon inte såg vart hon gick så hade hon en jäkla fart. Hon hade vitkäpp så det som var i vägen fick flytta på sig.
Vid varje släktsammankomst parkerade hon sig på en stol i köket med handväskan i ett hårt grepp i knät (eftersom någon kunde komma in i vårt hus och stjäla den om hon ställde den ifrån sig) och sedan pratade hon hål i huvudet på min mamma som stod vid spisen och rörde i alla grytorna. Hon tyckte om att prata min farmor, gärna om fruktansvärda sjukdomar och vem som var gift med vems faster och annat i den stilen. Hon tyckte om kalas och att vara ute på resor med Centerkvinnorna, PRO, De handikappades riksförbund och De synskadades riksförbund och möjligen en massa andra förbund. Men mest av allt tyckte hon om att sjunga. När hon var 16 år skrev hon upp en massa sångtexter i anteckningsböcker. Det var "I livets gyllne dagar då jag en gång var ung" som hon skrev på första bladet i en av dem. När hon fyllde 90 hördes hennes sång ända ut i entréhallen på äldreboendet.
Hon var också en mästare på att skämma bort sitt enda barnbarn med kärlek, omsorg, favoriträtter, fickpengar och leksaker. När jag var barn önskade jag mig vid ett tillfälle en Cindy-ballerina med "15 rörliga leder" i julklapp. Min farmor köpte två; det fanns ju en blond och en mörkhårig att välja på och det var klart att jag skulle ha en av varje.
I mitt minne kommer hon alltid att skymta i dimmorna i sitt matosfyllda kök (till att börja med fanns där ingen riktig köksfläkt.) med den där vita plastsnibben om håret, evigt stekande råraka som är min älsklingsrätt. Det är nog det hon håller på med i himlen också, tror jag, steker råraka och väntar på mig. Och medan hon väntar sjunger hon nog en liten sång:
Sjung en liten sång, det kan mången gång alla dina bördor lätta
Är du död och kall, sjung i alla fall...
Jag har skrivit här att jag bara vann mot hennes envishet en gång men nu när jag tänker på saken så är det faktiskt två gånger. Jag vann figthen om vem som skulle sova på vardagsrumsgolvet och vem som skulle sova i hennes säng, när jag hade varit på något galej i stan och skulle sova över hos henne.
Sedan låg jag vaken på vardagsrumsgolvet hela natten och lyssnade till hennes tordönssnarkningar. För liksom hennes envishet saknade motstycke så gjorde även hennes snarkningar det.
Ända in i demensen var hon envis. När vi satt hos henne på äldreboendet och sjön Här är karusellen sjöng vi andra "för Andersson och Pettersson och Lundström och jag." Min farmor, som hade starkast röst sjöng: "För Pettersson och Pettersson och Sundström och jag." För det skulle vara folk man kände, menade hon. Min pappa påpekade att de faktiskt hade känt en Lundström.
"Han är död" bet min farmor av.
"Mm, det är Sundström också." muttrade min pappa. Men ganska tyst.
Farmor hade nog inte i första hand beskrivit sig som envis. Det första hon berättade om sig själv var att hon var synskadad. Den där synskadan var som en fana som hon bar framför sig. Tack vare den kunde man ta sig alla möjliga fri- och rättigheter. Till exempel var det bara att fälla ut den vita käppen och kliva rakt ut i gatan utan att lyssna efter bilar eller göra någon annan signal om att man var på väg över. "De var skyldiga att stanna." Vilket väl förvisso var sant men när vi började prata om bromssträckor och sådana saker verkade det som om farmor inte bara var synskadad utan också hade en lättare hörselskada.
Att hon var en smula paranoid skulle hon nog inte heller hålla med om, hon vara bara lagom misstänksam i den här världen där alla var ute efter att lura en. Jag har ofta stått på ICA och lett överslätande mot kassörskan medan kön växte bakom mig och farmor kände sig igenom sina växelpengar.
"Ja, det var rätt." konstaterade hon till slut med ett tonfall som om det troligaste hade varit att det inte var rätt. Det tvitroligaste hade varit att kassörskan hade stoppat två tredje delar av växelpengarna i egen ficka. Jag log ännu bredare, kastade matvarorna i en påse och skyndade efter farmor som redan var ute på gatan, för även om hon inte såg vart hon gick så hade hon en jäkla fart. Hon hade vitkäpp så det som var i vägen fick flytta på sig.
Vid varje släktsammankomst parkerade hon sig på en stol i köket med handväskan i ett hårt grepp i knät (eftersom någon kunde komma in i vårt hus och stjäla den om hon ställde den ifrån sig) och sedan pratade hon hål i huvudet på min mamma som stod vid spisen och rörde i alla grytorna. Hon tyckte om att prata min farmor, gärna om fruktansvärda sjukdomar och vem som var gift med vems faster och annat i den stilen. Hon tyckte om kalas och att vara ute på resor med Centerkvinnorna, PRO, De handikappades riksförbund och De synskadades riksförbund och möjligen en massa andra förbund. Men mest av allt tyckte hon om att sjunga. När hon var 16 år skrev hon upp en massa sångtexter i anteckningsböcker. Det var "I livets gyllne dagar då jag en gång var ung" som hon skrev på första bladet i en av dem. När hon fyllde 90 hördes hennes sång ända ut i entréhallen på äldreboendet.
Hon var också en mästare på att skämma bort sitt enda barnbarn med kärlek, omsorg, favoriträtter, fickpengar och leksaker. När jag var barn önskade jag mig vid ett tillfälle en Cindy-ballerina med "15 rörliga leder" i julklapp. Min farmor köpte två; det fanns ju en blond och en mörkhårig att välja på och det var klart att jag skulle ha en av varje.
I mitt minne kommer hon alltid att skymta i dimmorna i sitt matosfyllda kök (till att börja med fanns där ingen riktig köksfläkt.) med den där vita plastsnibben om håret, evigt stekande råraka som är min älsklingsrätt. Det är nog det hon håller på med i himlen också, tror jag, steker råraka och väntar på mig. Och medan hon väntar sjunger hon nog en liten sång:
Sjung en liten sång, det kan mången gång alla dina bördor lätta
Är du död och kall, sjung i alla fall...
Kommentarer