söndag, mars 11, 2018

Nostalgifestivalen

I går var det den svenska finalen i melodifestivalen 2018.
Som en slags...hm, protest? tittade vi här hemma istället på melodifestivalen 1984 på SVT:s öppna arkiv.
P menar att jag är en närmast osund nostalgiker, något jag inte alls håller med om. Det var inte bättre förr, bara förr. Men det var ju annorlunda, det var det. Det var lugnare, lite vänligare, på något vis.

Tidigare på dagen har jag pratat med min pappa som berättat att han lyssnar på årets melodifestival på radio så att han slipper allt "blinkande".
1984 blinkade det inte, det kan jag säga.
Man börjar med en grynig flygbild över Göteborg och landar utanför Liseberg där Fredrik Belfrage leder oss in i lokaliteterna som en gemytlig värd. Skämten är kanske inte så roliga nu heller men jag undrar om Belfrage blev så utskälld som Fab Fredrik och David Lindgren. Han var ju vår Fredrik Belfrage ändå, på något sätt.
Tempot är lugnt. Mycket lugnt. Medan jurygrupperna (Det var jurygrupper på den tiden. Jurygruppen 40-45, min åldersgrupp, ser ut att vara ungefär 60-65. För övrigt en grupp som inte finns med, man slutar vid 60. Det här med åldersdiskriminering är inte något nytt, alltså.), nå medan jurygrupperna funderar över hur de ska rösta spelar Curt-Eric Holmqvists storband egenkomponerad instrumentalmusik. Det påminner lite om Bingolotto, faktiskt. Jag bara väntar på att höra Bertil etta femma. Men inget avbryter hissmusiken, förrän det är dags att gå till Aktuellt. Artisterna sitter på en egen del av läktaren, inget green room här inte, och gör roliga miner åt varandra.
Slutomröstningen presenteras mot en kakelvägg med röda lampor som blinkar framför det ledande bidraget. De påminner, apropå nostalgi, om de här röda knapparna man skulle trycka in på menyn på Esso Motorhotell, om ni minns det. Man tryckte in knappen framför korv och pommes frites och sedan stod det en tallrik och väntade i en lucka när man hade plockat åt sig sin krusbärsläsk och bestick på vägen fram.



1984 stod Herrey's ut för att de var det proffsigaste och mest välkoreograferade numret. Det var därför de vann, vågar jag påstå.
2017 vann Salvador Sobral från Portugal för att, vågar jag också påstå, han inte var så, närmast utstuderat proffsig och välkoreograferad som övriga bidrag, utan snarare avväpnande innerlig och äkta.
Om detta illustrerar en generell vändning i samhället från det ytliga tillrättalagda mot det innerliga och betydelsefulla så är jag helt med.
Trots att jag var vettlöst förälskad i Louis Herrey, när det begav sig.
Men det var inte bättre förr, det var bara förr.

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Jag är som din pappa Stör mig på allt blinkande och blixtrande och att man knappt hör artisten för allt blingbling runt omkring. Det var lugnare förr och man hade kanske inte så stora krav heller men nog tycker jag att det var rätt dåligt iår och jag tror inte vi vinner alls.