fredag, april 27, 2018

Vad är väl ett namn?

På campingen 


Kap 17 som kanske är början på någon slags vänskap

Bland slangar och pipande monitorer sitter WCT-mannen, som visat sig heta Torsten Sandström, och håller den snyftande, rödhåriga Rosalinda i handen. De är båda lite i chock över detta faktum.
   Över det faktum att någon som är så ilsken som Rosalinda, Rosie, plötsligt kan brista ut i gråt på det här sättet, över att hon inte ryckt åt sig sin hand när WCT-mannen, som hon så innerligt avskyr, lite tafatt har tagit den i sin kycklingkladdiga, över att WCT-mannen faktiskt har ett namn.
Ja, det visste han ju förstås själv, innerst inne, men det var så länge sedan någon frågade efter det att han hade slutat tänka på det själv. Tänk att den här snyftande kvinnan som brukade vara så arg på honom hade velat veta det. Det hade nästan varit lite högtidligt att svara:
  "Mitt namn är Torsten Sandström"
  "Förr fanns det de som kallade mig för Rosie" hade hon sagt och konstigt nog hade han förstått att hon ville att han skulle kalla henne för det. Han hade själv blivit lite förvånad över att han förstått det.
  "Har du aldrig haft något smeknamn?"
Han hade svarat nej. Några vårmånader en gång för mycket länge sedan hade han visserligen haft ett slags förhållande med en mycket mager och grönögd kvinna som envisats med att kalla honom "Tosse" samtidigt som hon nöp honom i kinderna. Det vill han inte vara med om igen, så det var lika bra att hålla tyst om det. 
  Hon hade odlat egna kryddor den där magra kvinnan. Hela hennes lägenhet hade varit full av krukor, avklippta mjölkpaket och gamla konservburkar med konstiga växter i. Det hade knastrat under fötterna av jord som hon hade spilt när hon planterat i de där burkarna och mjölkpaketen.
  Han undrade om den rödhåriga, Rosie, rättade han sig, odlade egna kryddor där i sin gamla fallfärdiga husvagn. Hon såg inte ut som någon som odlade, mera som en som spådde i kristallkula, tyckte han.
   Han visste inte riktigt varför hon brustit ut i gråt så där, men det är klart att det var väl lite jobbigt att ha fått en hjärtinfarkt. Det verkar som om hon blivit snurrig i huvudet av det också för nu kramar hon plötsligt hans hand så hårt att det gör ont och stirrar på honom med stora, tårfyllda ögon samtidig som hon säger:
   "Det låg en pistol bakom tvättmaskinen."

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Ligger det en pistol bakom tvättmaskinen så har man all anledning att få hjärtsnörp. Det skulle jag nog också få