fredag, april 13, 2018

Bland slangar och pipande monitorer

På campingen

Kapitel 15 i vilket WCT-mannen äter kyckling bland slangar och pipande monitorer. Frågor och svar talas och outtalas. 

Det första Rosalinda får se när hon slår upp ögonen bland slangar och monitorer på sjukhuset är en man i blå WCT som sitter och tuggar. När han ser att hon har vaknat skiner han upp med munnen full av något vitt och halvtuggat. Kan det verkligen vara kyckling?
Hon sluter ögonen igen så att han ska försvinna. Men WCT-mannen är inte någon som låter sig stängas ute. Han förstår helt enkelt inte att man skulle vilja stänga honom ute och den okunskapen gör det hela omöjligt.
"Vet du hur många som dör av en sådan hjärtinfarkt som du hade?"
Det verkar inte som om han ska få något svar, så han får svara själv. Som vanligt.
"Var femte!" Han vifftar med en broschyr men hon blundar ju så hon känner bara att något fläktar i ansiktet, sedan hör hon hur han tar en stor, slaskande tugga av något.
 "Det kan inte vara sant!" tänker hon. "Det kan det inte." och då menar hon inte dödligheten i hjärtinfarkt.
Det blir tyst ett tag.
Så tyst det kan bli i ett rum med pipande monitorer och någon som tuggar kyckling med öppen mun.
 "Jag följde med i ambulansen." säger han till slut.
  "Jaså", tänker Rosalinda bakom sina ögonlock. "Varför det."
  "Jag tyckte att jag borde göra det."
  "Det behövdes inte alls." tänker hon. "Inte alls."
  "Ibland kan man behöva någon."
  "Herregud, vilken märklig konversation. Det är som om han hör vad jag tänker. För jag pratar väl inte högt?"
  Hon väntar ett tag för att han ska svara på den sista frågan om det nu är så att hon uttlalat den högt. Men det kommer inget svar. Han tuggar och tuggar på sin kyckling.
Plötsligt överväldigas hon av lukten av grillat skinn och det slaskande, gnisslande ljudet av skinn mellan tänder och lutar sig hastigt över sängkanten och spyr så det plaskar i linoleummattan. Det stänker över monitorer och slangar. Av någon anledning var det åt det hållet hon vände sig åt, inte åt WCT-mannens. Medan sjukhuspersonalen städar upp runt henne och försäkrar att det inte alls gjorde något, trots att hon egentligen inte bett om ursäkt, undrar hon varför.
  "Jag stannar en stund till." hör hon WCT-mannen säga till dem när allt är rent och uppstädat.
 "Nej, nej, nej" tänker hon, hon är för trött för att sätta sina vanliga utropstecken efter orden. Men kycklingen verkar i alla fall ha tagit slut. Det är tyst ett tag igen. Sedan säger han plötsligt:
  "Du heter Rosalinda."
  Hon slår omedelbart upp ögonen.
   "Det stod i deras register, du heter Rosalinda."
Till både sin egen och WCT-mannens förvåning och bestörtning börjar hon storgråta.

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Så det kan gå. Ser med spänning fram mot nästa kapitel