fredag, juni 01, 2018

Rosie?


På campingen


Kapitel nr 22 i vilket man fokuserar på det väsentliga runt ett plastbord och en pumptermos. 


”Rosie?”
De sitter runt de det mörkblå plastbordet utanför den rödbrusiges husvagn. Det är den utmärglade och hans fru och naturligtvis den rödbrusige och hans fru.
”Rosie?” sa den utmärglade.
Den rödbrusige andades ut genom näsan med ett väsande ljud.
”Ja, hon hette tydligen de, den där rödhåriga ilskna kvinnan.” säger den rödbrusiges fru som faktiskt heter Annmarie om man läser i Claudilles liggare inne på campingkontoret. ”Heter.” kom hon på.
”Rosie?”
De begrundar detta en stund.
Den utmärglades hustru, som i liggaren heter Gertrud, har ännu inte kommit över den oförrätt hon tycker att hon blivit utsatt för.
”Jag förstår inte hur den där karln fungerar. Han borde väl ha förstått att vi alla satt därinne och ville höra hur det hade gått. Det borde han väl ha fattat? En normal karl borde ha förstått det. Men en karl som äter så där mycket kyckling… och utanför toaletterna. ”
Annemarie undrar om hennes rödbrusige man hade förstått det, om han varit i WCT-mannens kläder. Hon tror inte det. Sedan får hon en bild i huvudet av sin man i blå WCT-overall och måste titta djup ner i sin kaffekopp en stund.
”Rosie?” säger den utmärglade igen. Han verkar ha svårt att komma vidare i sina tankegångar.
”Ja, Rosie!” fräser hans fru. ”Vad är det som är så svårt att fatta?”
”Fraggel?” säger den rödbrusige.
”Nej, vi vet fortfarande inte vart WCT-mannen heter.” svarade hans fru och sträcker sig efter pumptermosen med papegojmönster som står mitt på bordet.
Hon kastar ett längtansfullt öga in i husvagnen där hennes korsord låg och väntade på henne. Hon skulle verkligen vilja gå in och hämta ett men hon är inte säker på att det passar sig riktigt att lösa korsord nu när allt är som det är med den ilsket rödhåriga… med Rosie. Fast egentligen vet de ju inte hur de är med henne. Det blev liksom inte någon tid över för att ta reda på det därinne i restaurangen. Claudille hade ringt efter polisen och då tyckte allihop att det var bäst att gå hem till sig. Egentligen blir ju ingenting värre av att hon löser ett korsord, bestämmer hon och reser sig upp.
Det görs henne man också. Han gr fram till sin pinniga TV-antenn och bryter omsorgsfullt i bitar och larvar sedan iväg med resterna mot soptunnorna till.
”Rosie?” säger den utmärglade igen och skruvar tomt framför sig. Hans fru blänger på honom, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig bakåt så att det knakar i stolsplatsen.
Ingen av dem tänker på pistolen bakom tvättmaskinen. Man kan tycka att det är lite märkligt.

Inga kommentarer: