Du är väl den Rosie?


På campingen

Kapitel 32 i vilket Den Utmärglade tar av sig hatten och blottar, enstaka antennlika hårtestar.


Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Ännu har inte Sonja och Claudille börjat skråla så högt att det hörs upp till toalettutrymmena där Rosie och Torsten Sandström  sitter kvar på bänken och försöker hämta sig efter Den Svarte Riddarens avfärd. 
   Borta vid den första av grusgångarna står Den Rödbrusige och Monika, Gertrud och Den Utmärglade och spanar efter den bortknastrande motorcykeln. Den rödbrusige har ett blommigt förkläde över sin rödbrusiga mage och en stekspade i handen. Hans hustru håller hårt i ett durkslag med båda händerna. Gertrud ser som vanligt rödflammigt förorättad ut och blänger än mot kröken där Den Svarte har försvunnit, än mot restaurangen eftersom hon tycker sig höra något ljud därnere i från. Det är måndag och den ska faktiskt vara stängd. 
    Bara Den Utmärglade är vänd åt andra hållet. Han spanar under sitt svarta hattbrätte mot bänken där Torsten Sandström och Rosie sitter. Rosie har stoppat sin hand i Torsten Sandströms kycklingkladdiga, som för att söka ett stöd. Plötsligt är Den Utmärglades ben på väg upp mot bänken och med dem han själv. Han blir stående en meter framför dem. Det dröjer lite för länge innan han får upp munnen för att säga något och när han väl får ut något ur munnen var det inte så mycket att ha. 
   "Jaha" Han skrapar med foten i marken. 
   "Jaha?" säger Torsten Sandström. 
    "Jo." säger Den Utmärglade och får plötsligt av sig den bredbrättade svarta hatten som ingen någonsin har sett honom utan. Den blottar en nästan kal hjässa med några nästan två decimeter långa testar som spretar åt olika håll. 
   "Jag tänkte höra... du är väl den Rosie?"
Det var en av de konstigaste frågor Torsten Sandström hört. Han tittar nyfiket mot Rosie för att se hur hon ska svara. För vad svarar man på något sådant. 
   Rosie i sin tur stirrar på Den Utmärglades hårtestar som svajar i vinden. Torsten Sandström kan känna att hon är stel i hela kroppen. 
   Nu kommer Gertrud klivande med armarna i sidorna. Det är som om armarna har växt fast där. 
"Vart blev du av, Gert?" ryter hon. När de får höra Den Utmärglades namn rycker Torsten Sandström till som om han fått en stöt av Rosies hand. Rosie står rakt upp framför bänken. Sedan rusar hon plötsligt iväg mot sin husvagn, sliter upp dörren och faller framstupa över skohögen där innanför.

Kommentarer

Populära inlägg