Synen på service
Det är ju inte bara citronerna och de rosa blommorna som försvunnit från vårt kvarter i Palma. De sura polskorna som motvilligt drev ett kafé i hörnet på vår gata har ju gett upp verksamheten och jag har fått söka mig ett nytt stammställe.
Längre ned på gatan finns ett mysigt café från 70-talet med inredningen intakt, ser det åtminstone ut som. Här huserar en trådsmal servitör som förmodligen var med redan när cafét öppnade. Han ilar omkring i sina vita rock och sjunger med i musiken som spelas på så hög volym att en del cafégäster blänger surt på honom. Då sänker han ljudet.
Det här är nämligen ett café för gästerna. Här finns det inga skyltar på fönstren som på fem språk meddelar att vill man till äventyrs beställa något får man allt masa sig in till disken och göra detta. Här kommer den trådsmale farande så fort jag satt mig och tar upp min beställning. Han ställer vördnadsfullt ner det jag beställt framför mig på bordet och hoppas att jag kommer att tycka om det. Istället för att bara släppa ner tallriken framför mig, så som det gick till hos polskorna. Sedan svävar han iväg genom lokalen och ger sig hän i traaalalalalalaaaa-avsnittet i ABBA:s Chiqitita.
Det har hänt att jag fått café con leche istället för café americano, men det har inte berott på ointresse från den trådsmales sida utan att jag haft lite svårt att göra mig hörd över musiken.
Omtöcknad efter all denna servicevilja bestämmer jag mig för att neutralisera mig lite och komma ned på jorden igen på hemvägen, så jag går in i kinesbasaren. Det är kanske inte riktigt politiskt korrekt att kalla den för kinesbasar, men i Palma finns en typ av affärer där man kan köpa precis allt utom färsk fisk och de drivs undantagslöst av kineser. (Det här är för övrigt inte ett inlägg om beteenden som betecknar en viss nationalitet, vare sig polsk eller kinesisk eller mallorcinsk. Det är bara ett inlägg om beteenden rent allmänt.)
"Hej!" säger jag till kassörskan när jag kliver in i kinesbasaren. Hon varken svarar eller tittar upp från sin mobiltelefon.
Jag irrar vilse länge och väl bland gardiner, ogräsgifter, startkablar, nattlinnen, färglada pennor, spadar, kaffepannor och mallorcasouvenirer innan jag hittar lurar till min mp3-spelare. När jag äntligen hittat tillbaka till kassan igen provar jag på nytt med ett "Hej!" med samma obefintliga resultat.
Kassörskan slår in priset på lurarna i kassan utan att titta upp från mobilen längre än nödvändigt för att uppfatta vad det är jag tänker köpa. När jag sträcker fram pengarna brister hon plötsligt ut i tal, men det är inte mig hon talar med. Det är någon i mobilen.
Jag säger inte "hej" när jag går. Men på något sätt känns det tryggt att polskornas inställning till service ändå förs vidare i kvarteret.
Längre ned på gatan finns ett mysigt café från 70-talet med inredningen intakt, ser det åtminstone ut som. Här huserar en trådsmal servitör som förmodligen var med redan när cafét öppnade. Han ilar omkring i sina vita rock och sjunger med i musiken som spelas på så hög volym att en del cafégäster blänger surt på honom. Då sänker han ljudet.
Det här är nämligen ett café för gästerna. Här finns det inga skyltar på fönstren som på fem språk meddelar att vill man till äventyrs beställa något får man allt masa sig in till disken och göra detta. Här kommer den trådsmale farande så fort jag satt mig och tar upp min beställning. Han ställer vördnadsfullt ner det jag beställt framför mig på bordet och hoppas att jag kommer att tycka om det. Istället för att bara släppa ner tallriken framför mig, så som det gick till hos polskorna. Sedan svävar han iväg genom lokalen och ger sig hän i traaalalalalalaaaa-avsnittet i ABBA:s Chiqitita.
Det har hänt att jag fått café con leche istället för café americano, men det har inte berott på ointresse från den trådsmales sida utan att jag haft lite svårt att göra mig hörd över musiken.
Omtöcknad efter all denna servicevilja bestämmer jag mig för att neutralisera mig lite och komma ned på jorden igen på hemvägen, så jag går in i kinesbasaren. Det är kanske inte riktigt politiskt korrekt att kalla den för kinesbasar, men i Palma finns en typ av affärer där man kan köpa precis allt utom färsk fisk och de drivs undantagslöst av kineser. (Det här är för övrigt inte ett inlägg om beteenden som betecknar en viss nationalitet, vare sig polsk eller kinesisk eller mallorcinsk. Det är bara ett inlägg om beteenden rent allmänt.)
"Hej!" säger jag till kassörskan när jag kliver in i kinesbasaren. Hon varken svarar eller tittar upp från sin mobiltelefon.
Jag irrar vilse länge och väl bland gardiner, ogräsgifter, startkablar, nattlinnen, färglada pennor, spadar, kaffepannor och mallorcasouvenirer innan jag hittar lurar till min mp3-spelare. När jag äntligen hittat tillbaka till kassan igen provar jag på nytt med ett "Hej!" med samma obefintliga resultat.
Kassörskan slår in priset på lurarna i kassan utan att titta upp från mobilen längre än nödvändigt för att uppfatta vad det är jag tänker köpa. När jag sträcker fram pengarna brister hon plötsligt ut i tal, men det är inte mig hon talar med. Det är någon i mobilen.
Jag säger inte "hej" när jag går. Men på något sätt känns det tryggt att polskornas inställning till service ändå förs vidare i kvarteret.
Kommentarer