Jag fläker ut mig - med större iver än någonsin
När jag började blogga för 12 (!) år sedan bloggade alla människor (och även endel djur). Nu för tiden är det inte särskilt "inne" att blogga, många har fallit ifrån helt eller vänt sig till mer snuttiferande medier som Instagram och Twitter.
Och visst förekommer även jag på en del av de där "kortare" utrymmena men annars brukar jag med skämtsamt högmod säga att det där Instagram och Facebook är allt för trånga för en sådan som jag. Jag behöver gott om plats att breda ut mig med allt klokt jag har att säga.
Så därför fortsätter jag bloggandet med större iver än någonsin.
I början av mitt bloggliv diskuterade jag det här med bloggar med en bekant som föraktfullt rynkade på näsan och meddelade att hon minsann inte behövde "fläka ut sig på Internet." Jag vet inte om hon hade glömt att jag bloggade eller om hon verkligen tyckte att det var det jag gjorde, fläkte ut mig.
Och kanske är det det jag gör.
Jag kommer att tänka på en ödslig, regnvåt bakgata i Lübeck ett nyår för många år sedan. I ett skyltfönster satt en bedagad donna på närmare 60 än 50, på sitt arbetspass med blonderat hår och en enorm byst som hotade att hoppa ur det syndigt röda nattlinnet. Det var inte första gången hon satt i ett sådant fönster, det såg man. Det fanns en yrkesstolthet i hennes blick och hållning, i hennes sätt att presentera sin inte längre så unga kropp som en åtråvärd vara.
Jag tänker inte dra några vidare paralleller mellan den där madamen och mig och våra livsvilkor, annat än att hon har sitt fönster och jag min blogg. Så jag sätter mig till rätta i min gula fåtölj, med högburet huvud och ryggen rak, trycker upp barmen under hakan och sätter fingrarna på plats på tangentbordet, med större iver än någonsin.
Och visst förekommer även jag på en del av de där "kortare" utrymmena men annars brukar jag med skämtsamt högmod säga att det där Instagram och Facebook är allt för trånga för en sådan som jag. Jag behöver gott om plats att breda ut mig med allt klokt jag har att säga.
Så därför fortsätter jag bloggandet med större iver än någonsin.
I början av mitt bloggliv diskuterade jag det här med bloggar med en bekant som föraktfullt rynkade på näsan och meddelade att hon minsann inte behövde "fläka ut sig på Internet." Jag vet inte om hon hade glömt att jag bloggade eller om hon verkligen tyckte att det var det jag gjorde, fläkte ut mig.
Och kanske är det det jag gör.
Jag kommer att tänka på en ödslig, regnvåt bakgata i Lübeck ett nyår för många år sedan. I ett skyltfönster satt en bedagad donna på närmare 60 än 50, på sitt arbetspass med blonderat hår och en enorm byst som hotade att hoppa ur det syndigt röda nattlinnet. Det var inte första gången hon satt i ett sådant fönster, det såg man. Det fanns en yrkesstolthet i hennes blick och hållning, i hennes sätt att presentera sin inte längre så unga kropp som en åtråvärd vara.
Jag tänker inte dra några vidare paralleller mellan den där madamen och mig och våra livsvilkor, annat än att hon har sitt fönster och jag min blogg. Så jag sätter mig till rätta i min gula fåtölj, med högburet huvud och ryggen rak, trycker upp barmen under hakan och sätter fingrarna på plats på tangentbordet, med större iver än någonsin.
Kommentarer