Så gick det sen? Kapitel 5

Den utmärglade

Djupt inne i en skog, vid en alldeles blank skogssjö, står en risig gammal Range Rover. Solen har precis försvunnit bakom grantopparna. En lom hoar någonstans, eller vad det nu är lommar gör.Vid en eld som börjat bli till glöd sitter en gigantisk leonberger och en mycket tunn och utmärglad man med en stor, svart hatt på huvudet. De har grillat och ätit frukostkorv med mycket senap på. Nu plockar  Den Utmärglade fram en liten blank ask ur innerfickan. Leonbergern lägger sig ned med en duns och lägger framtassarna över öronen. Han vet vad som väntar. Ända sedan Den Utmärglade köpte den blanka saken har varje kväll slutat på samma fruktansvärda sätt. 

    Den Utmärglade sätter munspelet till munnen och blåser en skärande signal. Lommen ger ifrån sig ett skväkande läte och flaxar förfärat bort. Leonbergern blundar. Den Utmärglade ser lycklig ut. Han blåser en skärande signal till. 

   Efter fem minuter av skärande signaler utan sammanhang orkar inte leonbergern hålla emot längre. Han lyfter sitt tunga huvud och ylar rakt upp i himlen. Det är ett ylande som kommer ur djupet av hans själ. Det är uttrycket för det svåraste lidande och en bön om nåd. Den Utmärglade ler varmt mot sin hund.

   "Vad härligt det är när du sjunger med!" Han klappar den stora hundens väldiga huvud. "Vi tar väl en bit till!" Han blåser gällt i munspelet.