Maria Lang

De bortglömda böckernas gravkammare


Jag älskar Maria Lang. Varför, kan jag inte förklara, för flera av hennes böcker är faktiskt inte särskilt bra. Men det finns dåliga böcker som är totalt oläsliga och sen finns det "dåliga" böckerna som ändå skapar den där hemtrevliga världen man vill krypa in i och vara kvar i, kanske just för att den inte är så snitsig och ... jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda.
Dit hör hur som helst Maria Lang-deckarna, åtminstone för mig. De är den där sortens böcker man kan ta sin tillflykt till när tillvaron känns allt för tung och svårhanterbar.Ibland behöver man den typen av böcker. Kanske kan man tycka att det är konstigt att det är böcker där folk dödar varandra på osannolika sätt och av grumliga skäl, men att det ändå är så är inget jag kan göra något åt.

Efter att jag läst min första Maria Lang, det var Mörkögda agustinatt, läste jag bara hennes böcker under en lång period. 43 vuxendeckare och fyra ungdomsböcker i ett sträck. I varje gravkammare jag besökte hittade jag fler och fler. Det var som om de fanns där för mig just då i min maniska period, medan jag sökte dem, för nu när min samling är komplett ser jag dem mer sällan.
Men de har ju börjat ges ut på nytt. Och en del har filmatiserats, även om Tuva Nuvotny inte överensstämmer alls med min bild av Puck och jag har fått anstränga mig för att acceptera Ola Rapace som Christer Wijk.





Kommentarer

Populära inlägg