Kring Fia-spelet

För några helger sedan spelade jag Fia med mina föräldrar. Ett möte över generationsgränserna kring ett föremål som länkar samman min mammas barndom med min. Min mamma minns som igår när hon, hennes mamma och hennes bror klev in i Levis slöjdbutik för omkring 70 år sedan och köpte spelet. Hon tror att det var hennes bror som "hade varit någonstans och hört talas om Fia".

Under min barndom tillbringade jag otaliga spelkvällar vid samma spel. 

Just nu är Fia ett riktigt inne-spel i den äldre generationen. Åtminstone i det gäng som mina föräldrar tillhör.

   "På moderna Fia-spel", berättar min mamma initierat, " finns det en låda under spelet där man har pjäserna. " 

Jag tycker att det låter som precis den typen av spel som fanns på den tiden jag spelade Fia mer regelbundet. Det var på 80-talet.  

Då hade alla sådana spel. Utom vi, vi hade aldrig det alla andra hade. För det mesta gillade jag det, att vi inte var som alla andra, att vi inte hade video och bodde ute i skogen och annat lika underligt. Men ibland hade det varit skönt att vara just precis som alla andra. 

Kanske inte just när det gällde Fia-spel dock. De här "moderna" Fia-spelen är ganska besvärliga berättar min mamma vidare, eftersom tärningen ofta rullar in under spelet. Dessutom tycker jag att den här gamla, handmålade brädan från Levis slöjdbutik är vackrare. 

I de inte fullt så moderna Fia-spelen härbergeras spelpjäserna i en gammal Albyl-ask som förmodligen härstammar från åtminstone ytterligaren en generation bakåt.