Gul
En sommar i min ungdom jobbade jag på ett demensboende.
En morgon hjälper jag en liten, krokig dam med morgonbestyren. Hon är känd för att vara agressiv men den här morgonen hjälper jag henne ur sängen, på med morgontofflorna, ut på toaletten, tvättar henne och hjälper henne att bortsta lösgommen utan att det verkar som om hon över huvud taget noterar att jag är där. När jag så står där med hennes tänder i högsta hugg, är det som om hon plötsligt upptäcker mig. Hon skiner upp som en sol i ett stort leende som blottar två orginaltänder och konstaterar glatt:
"Du är gul!"
Det är sagt i en ton som inte låter sig motsägas och eftersom samma söta lilla tant slängde sin rullator tvärs över rummet med ett rytande så sent som igår morse, accepterar jag.
18 år senare ska en så kallad kommunikations coach, med ett betydligt tätare garnityr, påstå att jag är blå. Det är raka motsatsen till gul, om man ska gå efter det vetenskapligt nedsablade, men på grund av en populär, överhausad bok, ack så populära personlighetstestet.
"Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva..." säger min husgud Bodil Malmsten i sin bok Så gör jag och efter som hennes ord är det enda jag rättar mig efter när det gäller hur jag ska leva ligger den populärvetenskapliga, överhausade boken oläst i hyllan.
Och alla tvivelaktiga personlighetstester som vill definiera mig eller tala om hur jag ska definiera mig ger jag ett tvåtandsleende och säger: "Jag är gul."
En morgon hjälper jag en liten, krokig dam med morgonbestyren. Hon är känd för att vara agressiv men den här morgonen hjälper jag henne ur sängen, på med morgontofflorna, ut på toaletten, tvättar henne och hjälper henne att bortsta lösgommen utan att det verkar som om hon över huvud taget noterar att jag är där. När jag så står där med hennes tänder i högsta hugg, är det som om hon plötsligt upptäcker mig. Hon skiner upp som en sol i ett stort leende som blottar två orginaltänder och konstaterar glatt:
"Du är gul!"
Det är sagt i en ton som inte låter sig motsägas och eftersom samma söta lilla tant slängde sin rullator tvärs över rummet med ett rytande så sent som igår morse, accepterar jag.
18 år senare ska en så kallad kommunikations coach, med ett betydligt tätare garnityr, påstå att jag är blå. Det är raka motsatsen till gul, om man ska gå efter det vetenskapligt nedsablade, men på grund av en populär, överhausad bok, ack så populära personlighetstestet.
"Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva..." säger min husgud Bodil Malmsten i sin bok Så gör jag och efter som hennes ord är det enda jag rättar mig efter när det gäller hur jag ska leva ligger den populärvetenskapliga, överhausade boken oläst i hyllan.
Och alla tvivelaktiga personlighetstester som vill definiera mig eller tala om hur jag ska definiera mig ger jag ett tvåtandsleende och säger: "Jag är gul."
Kommentarer