Kontorsfetischism

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 

Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)

Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 

Bok nummer fem 

Bok nummer fem är ett wildcard, en joker i leken, en katt bland hermelinerna.  Det är min anteckningsbok som jag, likt min barndomshjälte Harriet, spion, alltid släpar med mig.

Jag har alltid haft ett närmast fetischistiskt förhållande till kontorsmaterial: pennor, kollegieblock, mappar, pärmar. Men värst av allt har det varit med anteckningsböckerna. Jag kan sällan motstå en vacker anteckningsbok ens om priset är hårresande högt. Hittills har jag en gammal kista och två förvarimgskartonger fulla med oskrivna anteckningsböcker. Ändå går jag oftast och köper en ny när någon är fullskriven.