Endast som vittne
Varför skriver man då om böcker och gamla TV-program? Varför håller man på? Varför måste sådant nödvändigtvis sättas på pränt.
"Varför i hela världen? Varför inte?" svarade Bodil Malmsten en gång på en sådan fråga (som hon hade ställt själv, tror jag)
Inte skrev jag om Gäster med gester för att jag trodde att Öppet Arkiv skulle hörsamma min önskan om fler avsnitt av den gamla godingen, men det gjorde de. Nu tror jag kanske inte att SVT läser min blogg men tre nya avsnitt ligger ute tillfälligt. Hela mars kan jag alltså njuta av hur Björn Skift blir slukad av sin ryska släggkasterska.
Men det var inte därför jag skrev det.
Så varför, då?
Kanske är det för att försäkra mig om att jag finns. Kanske är det som Gunnar Ekelöf skriver:
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv!
Tillvaron ska silas genom människan och formas om och skickas ut som en förädling, i bästa fall, eller åtminstone något som vittnar om att den människan har funnits och satt sitt märke. Om man inte vittnar är man bara en vindpust.
Jag har börjat läsa Osebol av Marit Kapla. Hon har intervjuat Osebolbor om hur det är att leva i Osebol, och presenterar det de berättat som posei, med deras eget sätt att tala. Vilket fantastiskt vittnesmål. Plötsligt blir en hel by levandegjord och odödlig.
Och uppenbarligen är inte heller poesin död. Den lever i högsta välmåga. Det är något hoppfullt med det.
"Varför i hela världen? Varför inte?" svarade Bodil Malmsten en gång på en sådan fråga (som hon hade ställt själv, tror jag)
Inte skrev jag om Gäster med gester för att jag trodde att Öppet Arkiv skulle hörsamma min önskan om fler avsnitt av den gamla godingen, men det gjorde de. Nu tror jag kanske inte att SVT läser min blogg men tre nya avsnitt ligger ute tillfälligt. Hela mars kan jag alltså njuta av hur Björn Skift blir slukad av sin ryska släggkasterska.
Men det var inte därför jag skrev det.
Så varför, då?
Kanske är det för att försäkra mig om att jag finns. Kanske är det som Gunnar Ekelöf skriver:
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv!
Tillvaron ska silas genom människan och formas om och skickas ut som en förädling, i bästa fall, eller åtminstone något som vittnar om att den människan har funnits och satt sitt märke. Om man inte vittnar är man bara en vindpust.
Jag har börjat läsa Osebol av Marit Kapla. Hon har intervjuat Osebolbor om hur det är att leva i Osebol, och presenterar det de berättat som posei, med deras eget sätt att tala. Vilket fantastiskt vittnesmål. Plötsligt blir en hel by levandegjord och odödlig.
Och uppenbarligen är inte heller poesin död. Den lever i högsta välmåga. Det är något hoppfullt med det.
Kommentarer