I feberdimmorna

Efter ett par tre dagar hemma med influensa börjar man, trots dillchips och Wodehouse, närma sig galenskapens gränser. Det är när man sträcktittat sig igenom hela första säsongen av Gäster med gester på SVT:s öppna arkiv och fnissat lite dimmigt åt Jarl Borséns torroliga charader och Gunilla Åkessons sälimitationer.

Jag tänker att visst larvade sig kändisar på TV även förr i världen, men det var på den tiden kändisarna var av Inga Gill-kaliber. Och att det är något helt annat än nu behöver jag väl inte förklara. Nu för tiden vet jag inte ens vad kändisarna heter. Och att det är kändisarnas fel och inte mitt behöver jag väl heller inte förklara.

Mellan avsnitt tre och fyra ringer min mamma och undrar om det är Coronaviruset jag har fått. Vi skrattar rått ända tills jag håller på att kvävas av ett hostanfall. Man ska inte skämta om pandemier.
När jag lagt på luren och druckit ett glasvatten fortsätter jag att njuta av hur Jeja Sundström slår knut på sig själv och imiterar en krabba. Jag drar mig till minnes att jag själv gjorde om de där bravaderna efter programmet 1982 och gick omkring med knäna på armbågarna på köksgolvet. Snacka om god underhållning, när man kunde ha glädje av den även efter själva TV-programmet.
Numera är jag glad om jag kommer upp från golvet om jag väl har kommit ned på det. Även när jag inte är i influensaläge.

Jag slumrar till lite i mitten av avsnitt fem men väcks av Gunilla Åkessons skallande skratt. Jag undrar hur många getingar hon skulle ha fått i kvällstidningarna dagen efter programmet. 1982 var kvällstidningen en trist blaska som min pappa köpte ibland när vi var inne i stan och handlade på helgerna. Hur de hanterade programmet Gäster med gester har jag ingen aning om. Nu hade man med all säkerhet kunnat läsa att man inte alls sett det trevliga underhållsprogram man trodde att man sett kvällen innan. Istället får man läsa om alla intriger, konspirationer och schismer som dolde sig bakom det till synes harmlösa lördagsnöjet. Inte ens Antikrundan går ju fri från kvällstidningarna längre. 

Mellan avsnitt sex och sju tänker jag att det kanske faktiskt är Coronaviruset jag har. 

Efter det sjunde och sista avsnittet tycker jag att det är hög tid att de lägger ut en säsong till.
Eller att jag blir frisk.

På Youtube hittade jag lite klipp från säsong två.




Annars kan man njuta av parodin. Jag vet inte riktigt vilken som är roligast.