Fler medlemmar i bokfamiljen
Det finns andra medlemmar i min bokfamilj som är lite mer närvarande än den världsfrånvände nionde earlen av Emsworth. Det finns sådana som tränger sig på, som drabbar en, som tar sig in och aldrig vill gå, sådana som man, till skillnad från den gode lorden som helst vill att man lämnar honom i fred med sina svin, måste engagera sig i.
Hela gänget från Wilhelm Mobergs Utvandrar-serie är sådana. Herregud, hur många timmar har jag inte tillbringat tillsammans med dem, utöver den tid jag lagt på att läsa böckerna och se Jan Troells filmer. För mig är det inte den store skådespelaren Max von Sydow som har dött, det är Karl Oskar i Korpamoen. Och han har ju redan dött även om han samtidigt är odödlig. För det är alltid så han har sett ut för mig Karl Oskar, som Max von Sydow.
Det har förmodligen att göra med att jag läste böckerna parallellt med att jag såg filmerna. När jag var 14 eller 15 visades filmerna som serie på TV och jag kunde inte släppa dem. För att kunna fortsätta umgås med dem när veckans program var slut, det fanns ju inte play på den tiden, var jag helt enkelt tvungen att läsa böckerna. Sedan skaffade jag ljudböckerna så att jag kunde gå runt med dem i öronen och få något annat gjort i livet.
Utvandrarna, denna fantastiska palett av människor, är så levande för mig att jag ofta refererar till dem som till personer i den här verkligheten också. "Det var så här det var på den här tiden. Du vet ju hur det gick för Karl-Oskar och Kristina."
Nu är det inte Karl-Oskar jag spenderat mest tid med. En sådan som Karl Oskar klarar sig alltid. Han är lätt att begripa sig på, även om han hade ett "eget sinne". Den jag umgåtts mest med är Robert.
Vi har så mycket gemensamt Robert och jag. Vi är båda drömmare. Vi föredrar båda böcker framför kroppsarbete och är båda födda i en miljö där kroppsarbete var det enda som räknades som riktigt arbete. Hade Robert varit född i samma tid som min hade det gått honom så mycket bättre. Då hade han kunnat ta studielån och utbildat sig. Då hade han kunnat skaffa sig ett yrke som passade honom, där han inte behövde ha några husbönder.
Jag står inte ut med det öde som Moberg ger Robert. Det är så eländigt och orättvist. En sådan som Karl Oskar har det som behövs för att kunna ta sig fram och växa med de förutsättningar han har, i den klass han är född, men det har inte Robert. Han hade behövt vara född i överklass eller borgarklass för att hans färdigheter skulle komma till sin rätt, för att han inte skulle gå under.
För att inte jag ska gå under med Robert har jag hittat på ett eget slut till honom, ett annat öde. I min version träffar han en rödhårig irländska som blir hans fru. Han får ett antal barn och jobb på tidningen Hemlandet. Litterärt sett är det naturligtvis ett kasst slut, men det är ett slut jag kan leva med.
Hela gänget från Wilhelm Mobergs Utvandrar-serie är sådana. Herregud, hur många timmar har jag inte tillbringat tillsammans med dem, utöver den tid jag lagt på att läsa böckerna och se Jan Troells filmer. För mig är det inte den store skådespelaren Max von Sydow som har dött, det är Karl Oskar i Korpamoen. Och han har ju redan dött även om han samtidigt är odödlig. För det är alltid så han har sett ut för mig Karl Oskar, som Max von Sydow.
Det har förmodligen att göra med att jag läste böckerna parallellt med att jag såg filmerna. När jag var 14 eller 15 visades filmerna som serie på TV och jag kunde inte släppa dem. För att kunna fortsätta umgås med dem när veckans program var slut, det fanns ju inte play på den tiden, var jag helt enkelt tvungen att läsa böckerna. Sedan skaffade jag ljudböckerna så att jag kunde gå runt med dem i öronen och få något annat gjort i livet.
Utvandrarna, denna fantastiska palett av människor, är så levande för mig att jag ofta refererar till dem som till personer i den här verkligheten också. "Det var så här det var på den här tiden. Du vet ju hur det gick för Karl-Oskar och Kristina."
Nu är det inte Karl-Oskar jag spenderat mest tid med. En sådan som Karl Oskar klarar sig alltid. Han är lätt att begripa sig på, även om han hade ett "eget sinne". Den jag umgåtts mest med är Robert.
Vi har så mycket gemensamt Robert och jag. Vi är båda drömmare. Vi föredrar båda böcker framför kroppsarbete och är båda födda i en miljö där kroppsarbete var det enda som räknades som riktigt arbete. Hade Robert varit född i samma tid som min hade det gått honom så mycket bättre. Då hade han kunnat ta studielån och utbildat sig. Då hade han kunnat skaffa sig ett yrke som passade honom, där han inte behövde ha några husbönder.
Jag står inte ut med det öde som Moberg ger Robert. Det är så eländigt och orättvist. En sådan som Karl Oskar har det som behövs för att kunna ta sig fram och växa med de förutsättningar han har, i den klass han är född, men det har inte Robert. Han hade behövt vara född i överklass eller borgarklass för att hans färdigheter skulle komma till sin rätt, för att han inte skulle gå under.
För att inte jag ska gå under med Robert har jag hittat på ett eget slut till honom, ett annat öde. I min version träffar han en rödhårig irländska som blir hans fru. Han får ett antal barn och jobb på tidningen Hemlandet. Litterärt sett är det naturligtvis ett kasst slut, men det är ett slut jag kan leva med.
Kommentarer