Eftertänksamhetens år

"2020 är eftertänksamhetens år" sa en bekant till mig i slutet av januari.
Det var enligt någon livsåskådning som hon anammade, jag blev tyvärr inte riktigt klar över vilken. Hon var spänd på hur hon skulle kunna summera 2020 efteråt, om det hade varit ett sådant år eller inte. Jag kunde inte låta bli att lite cyniskt tänka att om man går in i året med tanken att det är ett eftertänksamt år så lär man nog upptäcka att det har varit det i slutändan också. Det är det här med den självuppfyllande profetian och allt sånt.

Det var innan Coronan kom.
För nog blir det ett eftertänksamhetens år 2020. Livet som vi känner det ställs över ända. Yttre förströelser skalas bort och vi blir sittande i våra hem, tillsammans med oss själva. Med ett, ibland dödligt, virus som ett hotande lock över våra huvuden. Vilka är det vi ser där i spegeln, i vitögat. Vad  är kvar av mig när man tar bort allt det där jag brukar göra men som inte går att göra just nu? För en gång skull är det en fördel att vara en enstöring som ägnar större delen av sin lediga tid åt att gå upp i det skrivna ordet. Omställningen blir inte så stor.

Jag går dessutom fortfarande till jobbet om dagarna. När jag går hem igen lyssnar jag till den där konstiga tystnaden som råder på stan trots att det inte är helt folktomt. Och jag tänker på hur skört det här konsumtionssamhället är. Efter tre veckors nedgång befinner sig människor på ruinens brant. Det borde få oss att tänka efter, kanske borde vi bygga på något annat sätt. Vi kan ju passa på att fundera ut något nu, när vi har tid att tänka.








Kommentarer

Populära inlägg