Våren

Och därute brakar våren på som inget hänt. Jag väljer att se det som en tröst. 

Våren är en tid då man går ut och letar efter tecken på dess ankomst. Egentligen tycker jag att man borde gå ut i slutet av augusti och leta efter tecken på höstens ankomst också. 

Vår och höst är mina årstider, trots att de känns som en slags övergångsårstider, eller kanske just därför. Nyvaknande och energi respektive avsvalnande och vila. 

Vårtecknen får mig alltid att tänka på den där traditionsenliga vårteckenjakten från min barndom. Barndomens vårtecken var förknippade med visa platser. Varje år gick min mamma och jag till Åboforsen och fotograferade hur smältsnön kom dånande fram ur skogen. Det var fortfarande kallt och mamma hade alltid sin stickade röda mössa och rinnande näsa. Andra tider på året gick vi aldrig dit. 

Andra vårplatser var den östra gaveln på huset. Där kom alltid de första snödropparna och vintergäcken. Våren liksom började där. Det var där man såg att det var dags att bege sig till Åboforsen för nu skulle våren komma brakande. 

Sen kom blåsipporna och i ruinerna av en gammal masugn i backen ovanför vårt hus växte något som vi kallade rödsippor. Några sådana har jag inte sett någon annanstans, någonsin. De var rariteter, sällsyntheter som man absolut inte fick plocka. Men snödropparna fick man ta in och sätta i den speciell snödroppsvasen som jag fortfarande har kvar.

Tussilagon kom i diket som nästan alltid var torrt utom just på våren då det var en liten bäck. Jag har inga bilder därifrån men jag hade en bräda över den där bäcken där jag brukade sitta i min hemsydda täckjacka med en blå, virkad basker på huvudet och filosofera. En plats av samma karaktär som Lisa och Anna i Bullerbyn har när de är prinsessan Gullpudra och prinsessan Gullviva. 

De där platserna finns fortfarande hos mig. Jag är där varje vår, i tanken. Det är något med våren som gör det nödvändigt att återvänd just dit. 

Det är något som gör att man ger sig ut på jakt efter de där tecknen. De är tecken på att det finns hopp. Livet kommer åter ur den djupa sömnen som vintern är. De är ett förebud. Ett förebud om att gott ska komma.  

I den så kallade verkligheten har jag fått nya vårplatser. Jag besöker inte längre Åboforsen men jag åker traditionsenligt till Åboforsen. Och i stället för att komma dånande ur skogen kommer våren numera till mig i ett oupphörligt kacklande över himlen.