Utskällning i miniatyr

"Hörru bruden!"

Jag stelnar till och känner hur ögonbrynen slår i hårfästet med en smäll. Vem i hela världen har mage att tilltala mig på det där sättet. I mitt eget hem. 

Inte blir jag mindre förvånad när jag ser vem det är. Det är Virginia Mason. 

Hon står uppe på terrassen på dockskåpet och gör ilskna gester mot mig. 

"Hörru, bruden! Så här är det: Om jag måste äta ett enda grillspett till kreverar jag! Kan du inte ta och få tummen ur och engagera dig lite i oss här!"

Jag är chokad över att hon tilltalar mig på det här sättet. Virginia Mason är ju en kvalitetsförfattare, det brukar talas om henne i nobelprissammanhang. Vad nu sånt är värt nu förtiden. Och nu: Hörru, bruden!

"Det är vad ett halvår med söndereldad mat gör med en människa." påstår hon surt. "Nu får du faktiskt ta och spotta upp dig och se till att det händer lite här"

Hon menar att det faktiskt är slut på Corona-karantänen i dockskåpsvärlden sedan länge. Inte heller kan jag skylla på AC-karantän längre. AC:n är urkopplad och undanställd i förrådet. Kan jag vara så vänlig att se till att det händer något innan de helt enkelt lider av av tristess. Inte mycket nytta med att ha överlevt Coronan då. Har jag kanske sett instagramkontot Life with the Tofs? Där händer det grejor. 

"Ja, jag vet." viskar jag, nu liggande raklång på golvet, stirrande uppgivet i taket. "Jag har gått in en skapande kris på grund av det där kontot."

Mrs Mason fnyser föraktfullt. 

"Skapande kris! Det är väl bara att rycka upp sig och ta sig i kragen, sparka sig själva i baken och allt sådant. Titta på Leonard!" hon gör ännu en ilsken gest. "Han har suttit i den där badtunnan så länge nu att han snart skrumpnar ihop helt och hållet. Hans hud har åldrats tio år. Kan du ta ansvar för det? Kan du? Bruden!"