Gud?

När vi kom hem från semestern i slutet av juni damp jag ned i något som kan förkortas PSD: Postsemesterdepression.

Kroppen kändes ungefär 15 kilo tyngre, var stel och värkande, ingenting var roligt trots att solen sken. Jag veeeet, det är I-landsgnäll. Jag hade varit på Mallorca i tre fantastiska veckor. Jag hade ett bra jobb att komma hem till, ett bra hem och bra sambo. Och solen sken, som sagt var. 

Jag hade inga skäl att vara deprimerad. Man måste ju alltid ha fullgoda skäl. Men tungt var det.  Ingenting var roligt. 

Till och med den där projektlistan som jag alltid har med mig hem efter semestrar, som jag skrev om i förra inlägget, var inte som den brukar full med lustprojekt (förutom virkningen då) utan mest man ska ju och måsten. 

Plantera blommor på altanen, var ett sådant:  "Om man är en normal människa måste man". 

Plantera blommor, gräva i jord och göra fint det borde ju vara något lustfyllt. Men det var det inte. Inte den här gången. Det kändes bara som något som förväntades av mig (av Gud-vet-vem).  Det kunde lika gärna ha varit fönsterputsning. 

Ingen energi, ingen plantering, dagarna gick. 

Så tittade jag en dag ut genom fönstret. Precis utanför står en gammal blomkruka i metall, som är ganska stor. Vi brukar inte flytta undan den över vintern, bara sätta över en sopsäck. Jag hade uppbådat så mycket kraft att jag tagit bort den där sopsäcken, så att allt skulle vara redo när jag köpt de där blomplantorna jag inte orkade köpa. 

Nu fanns där plötsligt blommor.  Åtta petunior blommade i vitt, lila och rosa. De blommar än. 

Det måste vara plantorna vi satte förra året, eller om det rent av var förrförra, som fröat av sig, slagit rot, växt upp och slagit ut. Så nu blommar det på min altan, utan att jag behövd lyfta ens en näve med jord. 

Det kändes som en gåva. En present från något vänligt i universum som gav mig blommor, inte för att jag förtjänade det, utan för att jag behövde det. Jag föredrar att se det så, att det ändå finns något väsen som vill oss väl. Om än i till synes små triviala händelser. Att tro att allt som händer bara sker av slump gör ju bara världen gråare och själlösare, och poängen med det kan jag inte riktigt se.