Jag är jätteduktig

Jag ligger på en hård brits i ett rum på sjukhuset. På min vänstra sida står en vänlig sjuksköterska, säkert 20 år yngre än jag, och tittar medlidsamt på mig. Hon håller ena handen lätt på min axel och säger:

"Du är jätteduktig."

På min andra sida sitter en läkare och tar bort en vaxpropp ur mitt högra öra. 

Jag tänker att herregud jag är 48 år. Ingreppet är varken särskilt smärtsamt eller komplicerat. Det handlar inte om att leva eller dö.

Jag tänker att den vänliga sjuksköterskans uppmuntran och medlidande gränsar mot det rent löjeväckande. 

Men samtidigt. 

Hur ofta får man höra att man är jätteduktig. Hur ofta får man ta del av ett så innerligt, om än professionellt, inkännande och medkännande där man kämpar sig fram i livets tungtrampade plogfåra. 

Njut när det nu förlänas dig, tänker jag. Även om det är en smula malplacerat. Jag är jätteduktig.