Geografin i Verkligheten

Så här års, i dessa tider, i detta mörka nu, är jag ytterst tacksam för de parallella världarna. Kalla mig eskapist om ni vill, men någonstans måste man ju hämta krafter. Och just nu är det svårt att göra det i, vad vi i brist på bättre kallar för Verkligheten.

I dessa tider, i detta mörka nu besöker jag med glädje min favoritearl, lord Emsworth. PG Wodehouses böcker om Blandings slott är mina trösteböcker.  Lord Emsworth får mig alltid på gott humör. Inte för att jag tror att han märker att jag kommit på besök. Han sitter djupt försjunken i en bok om svinskötsel i en ändan av Blandings bibliotek och jag sitter försjunken i en sliten öronlappsfåtölj i den andra ändan och skriver på min roman. Vi har det precis på det sätt vi trivs som bäst. 

Just nu funderar jag på hur mycket den så kallade Verkligheten ska tränga sig in i den parallella värld som är min roman. Det vill säga, jag funderar på det här med geografin. Är den viktig eller bara i vägen?

Att ange orter och gatunamn gör berättelsen trovärdigare, ger den ett fäste. Men om jag nu, till exempel, påstår att det ligger en bokhandel på Blåbärsvägen i Gropsta (som vi till äventyrs kan påstå är en gata och en stad i Verkligheten) och så går någon dit efter att hen läst min bok och upptäcker att det ligger inte alls någon bokhandel där. Eller ännu värre, upptäcka att det faktiskt ligger en bokhandel där och få för sig att det är precis den bokhandeln jag skriver om och att ägaren är lika vresig och alkoholiserad som jag påstår i boken. Vad har jag då ställt till med? 

Nu är det väl höjden av högmod att tro att någon ska bli så gripen av min roman att hen känner sig manad att söka upp de eventuella adresserna som nämns i den. 

För några år sedan pratade jag med en man som inte klarade av att läsa Håkan Nessers böcker om van Veeteren just för att de utspelade sig i ett fiktivt Maardam. För honom var geografin och Verkligheten avgörande. 

"Jag vet inte var jag är någonstans!"

Själv vet jag precis var jag är. Jag är i biblioteket på Blandnings slott. Lord Emsworth har just råkat titta upp över kanten på sin svinbok och fått syn mig. 

"Åh, där är ni...eh...miss...miss...erhm..hm?" Och det är jag ju. Sen frågar han om jag vill se hans sugga. Ett erbjudande man inte tackar nej till. Så nu går vi tillsammans mot Dronningens stia, genom Blandnings vackra park. Där är det evig vår.