Det förbjudna fyrverkeriet

På Nyårsafton lyssnade jag på tal av både präster och politiker, och konstaterade ogint och oresonligt att de lika gärna kunde hållit tyst. De kunde låtit orgeln brusa lite längre och låtit barnkören sjunga en sång till istället. De där talen handlade bara om hur mörkt det är i världen med klimatkris, krig och gängkriminalitet. Det fanns mycket lite av hopp och tröst i de där talen, mer i musiken. Och det känns som vi behöver hopp och tröst. 

Politikern avslutade med att de var allas vårt ansvar att stå upp mot gängkriminaliteten och säkert hade hen rätt, men tyngd av mitt ansvar för världens ondska stapplade jag upp till hotellrummet och sov en timme så där sex timmar innan Tolvslaget. 

Till och med min nyårsvers var ovanligt trött och hopplös. Annars brukar jag spränga året i luften, störta det gamla i gruset och fara ut i det okända nya året med full kraft. Men i år kändes det segt. Jag tror inte att jag tänker publicera nyårsversen här. Det är ju hopp och tröst vi behöver, som sagt. 

Men så strax innan Tolvslaget började fyrverkeripjäser detonera utanför vårt hotellfönster. Vi befann oss på sjunde våningen precis i höjd med själva fyrverkeriet, första parkett! Jag älskar fyrverkerier. (Jag vet att det inte är riktigt PK att älska fyrverkerier; miljön och djuren far illa och jag vill ingen av dem något ont, men en timme om året tänker jag ändå tillåta mig att vara barnsligt förtjust i raketer.) Livsgnistan återvände med full kraft allt medan det brakade och sprakade utanför. Att det fanns ett brännmärke på utsidan av fönstret morgonen därpå tog jag som ett tecken för framtiden. Ett gott tecken. 

Det första som dök upp i mitt så kallade flöde på Nyårsdagen var en film med tre skäl att inte fyra av raketer.  Ett skäl var miljön, ett annat var djuren och det tredje klickade jag bort innan man hann berätta vad det var.