Och så blev det tyst här.

För någon vecka sedan skrev jag om hur jag känner mig mer delaktig i det som händer i mitt semesterkvarter, än jag känner mig i det som händer i mitt vardagskvarter. Jag har ju förmånen att ha ett av varje.

Just nu känns det också som om det finns mer att skriva om i mitt semesterkvarter än i mitt vardagskvarter. Jag har varit hemma i vardagskvarteret i en dryg vecka nu och inte hittat något värt att omvandla till skrift. 

Det betyder inte att där inte finns något, det betyder bara att jag inte sett mig omkring ordentligt. När man är i vardagsläge, inne i rutinerna och nötande den gamla kända gatstenen, måste man anstränga sig lite mera. 

Det är lättare att bli engagerad i ett vägarbete till exempel om det sker när man är i semesterläge än om man måste väja för det på väg till jobbet.  Det är väl något kemiskt. 

Jag bläddrar i listan för idéer till blogginlägg i min anteckningsbok men inget som står där känns särskilt intressant. Det mest spännande är punkten "Om mannen med knutpiska." Tyvärr står det en bock framför den punkten, vilket innebär att jag redan har skrivit om det. Jag kan för mitt liv inte minnas vad det handlade om. 

You'r not truly awake if you dont write skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lissabon. Och så är det för mig också. Att vilja omvandla det man ser till text är att ta in det i sin kropp, bearbeta det, omvandla det och skicka ut något eget.  Att verkligen genomleva det som finns runtomkring en istället för att bara konstatera att det är där. 

Om man skriver är man vid liv, man är vaken. När jag inte skriver känner jag mig bara påslagen till hälften. 

Jag har inte råd att låta jobb och rutiner försätta mig i dvala.  

Frenetiskt putsande av kikarlinsen pågår här. Snart kommer jag att få syn på något.  Kanske en ny man med knutpiska.