Till Patrick Swayze, trots allt...
... för det har han förtjänat, min ungdoms stora kärlek.
Jag var 13 år när Dirty Dancing kom, precis rätt ålder och jag är stolt över att kunna säga att jag var med när det hände.
Eller ja, snarare ett halvår efter att det hände, eftersom det var ungefär så lång tid det tog innan filmen kom till biografen i den lilla håla där jag bodde. På den här tiden fanns det nämligen inte lika många kopior av varje film som det finns nu för tiden och man fick snällt vänta på sin tur. Askersunds biograf, som visade film en gång i veckan, stod nog inte överst på listan när filmrullarna väl kom till Sverige.
Jag glömmer aldrig hur vi vinglade ut ur bion efteråt, alldeles omtöcknade, och undrade hur livet någonsin skulle kunna bli sig likt efter detta. Hur skulle man någonsin kunna engagera sig i en annan film efter den här, eller i sista delen av den där romantiska serien med Linda Evans som vi skulle se när vi kom hem och som vi hade tjutit så när vi såg första delen av så sent som i går kväll? Vad länge sedan det kändes.
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Dirty Dancing sedan dess. Det finns ett foto redan från hösten samma år (1988) av mig och min bästa vän Linda i en fånig pose ute på vår gårdsplan. Vi är på väg till en kompis för att se Dirty Dancing på video. HON HAR DEN NÄMLIGEN PÅ VIDEO! (Och i mitt fall: HON HAR VIDEO!) Vi har gjort oss fina för Patrick Swayze i kjol, svarta tights och vita tubsockor som sticker upp en bit ovanför kängorna. (Det är obegripligt men det var faktiskt så man skulle se ut.) Vi har stora plast klips i öronen, jag har - gud hjälpe mig - ett cerist pannband och vi har våfflat håret.
På den här tiden, mina barn, så hette det nämligen inte "plattång" det hette "krus-" eller "våffeltång". Den veckade liksom håret på samma sätt som en dragsspelsbälg (Kanske behövs det även att jag förklarar vad en dragspelsbälg är men det får anstå.) Jag minns fortfarande min lycka när jag köpte en sådan tång för mina julklappspengar i lampaffären i Askersund. Det fanns tre plattor att byta med: en för småkrusigt, som var den bästa, en för lite större krusor, som aldrig satt i länge och så fanns det platta plattor men dem var det ingen som förstod vad de skulle vara bra för.
Men det började inte med Dirty Dancing det började med Nord och Syd. TV-serien som baserade sig på John Jakes tegelstensromaner om amerikanska inbördeskriget. Jag har faktiskt läst dem, även om jag mest skummade över de här sidorna och själva krigsförloppet. Patrick Swayze spelade sydstataren och den sympatiske slavhandlaren Orry Main. Det var en serie som var späckad med snyggingar och det var nog det som gjorde den mest intressant. Har sett om den också i mognare ålder och jag tycker inte att den håller riktigt längre. Den är lite för enkel: svart är svart och vitt är vitt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
Men Dirty Dancing håller faktiskt måttet än.
Så till Patrick Swayzes och min svunna ungdoms minne I've had the time of my life.
Jag var 13 år när Dirty Dancing kom, precis rätt ålder och jag är stolt över att kunna säga att jag var med när det hände.
Eller ja, snarare ett halvår efter att det hände, eftersom det var ungefär så lång tid det tog innan filmen kom till biografen i den lilla håla där jag bodde. På den här tiden fanns det nämligen inte lika många kopior av varje film som det finns nu för tiden och man fick snällt vänta på sin tur. Askersunds biograf, som visade film en gång i veckan, stod nog inte överst på listan när filmrullarna väl kom till Sverige.
Jag glömmer aldrig hur vi vinglade ut ur bion efteråt, alldeles omtöcknade, och undrade hur livet någonsin skulle kunna bli sig likt efter detta. Hur skulle man någonsin kunna engagera sig i en annan film efter den här, eller i sista delen av den där romantiska serien med Linda Evans som vi skulle se när vi kom hem och som vi hade tjutit så när vi såg första delen av så sent som i går kväll? Vad länge sedan det kändes.
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Dirty Dancing sedan dess. Det finns ett foto redan från hösten samma år (1988) av mig och min bästa vän Linda i en fånig pose ute på vår gårdsplan. Vi är på väg till en kompis för att se Dirty Dancing på video. HON HAR DEN NÄMLIGEN PÅ VIDEO! (Och i mitt fall: HON HAR VIDEO!) Vi har gjort oss fina för Patrick Swayze i kjol, svarta tights och vita tubsockor som sticker upp en bit ovanför kängorna. (Det är obegripligt men det var faktiskt så man skulle se ut.) Vi har stora plast klips i öronen, jag har - gud hjälpe mig - ett cerist pannband och vi har våfflat håret.
På den här tiden, mina barn, så hette det nämligen inte "plattång" det hette "krus-" eller "våffeltång". Den veckade liksom håret på samma sätt som en dragsspelsbälg (Kanske behövs det även att jag förklarar vad en dragspelsbälg är men det får anstå.) Jag minns fortfarande min lycka när jag köpte en sådan tång för mina julklappspengar i lampaffären i Askersund. Det fanns tre plattor att byta med: en för småkrusigt, som var den bästa, en för lite större krusor, som aldrig satt i länge och så fanns det platta plattor men dem var det ingen som förstod vad de skulle vara bra för.
Men det började inte med Dirty Dancing det började med Nord och Syd. TV-serien som baserade sig på John Jakes tegelstensromaner om amerikanska inbördeskriget. Jag har faktiskt läst dem, även om jag mest skummade över de här sidorna och själva krigsförloppet. Patrick Swayze spelade sydstataren och den sympatiske slavhandlaren Orry Main. Det var en serie som var späckad med snyggingar och det var nog det som gjorde den mest intressant. Har sett om den också i mognare ålder och jag tycker inte att den håller riktigt längre. Den är lite för enkel: svart är svart och vitt är vitt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
Men Dirty Dancing håller faktiskt måttet än.
Så till Patrick Swayzes och min svunna ungdoms minne I've had the time of my life.
Kommentarer
Det var verkligen preciiis så ...
Härligt med nostalgi eller hur? tycker också en gammal skata som jag ...