Historiska bloggare?

Gud hjälpe mig det har kommit designnyheter till bloggen! Jag som trodde att jag skulle hinna skriva lite på bourgogneboken i kväll men det där såg ju så kul ut att jag nog måste leka lite med det istället. Jag är nu en gång inte särskilt karaktärsfast...


I går förra året åt jag frukost på nedan plats, vid de urgamla menhirerna utanför Couches.

Igår i år (hänger ni med?) picnicade jag, P och mina svärföräldrar i skydd för isande vindar vid ett litet skjul tillhörande nedan slott.

Hade ju varit trevligt att sitta på den här verandan istället:

Vad jag menar med den här lilla jämförelsen är att det är ju inte så tokigt i år heller. Bara blåsigare.

Slottet är Löfstad slott. Här höll Axel von Fersen till på sin tid, när han höll till i Sverige. Han blev med tiden riksmarskalk och var hela sitt liv (om man får tro historien) olyckligt förälskad i Marie Antoinette, frankrikes drottning som han förgäves försökte hjälpa att fly undan de franska revolutionärerna. Själv blev han brutalt mördad 1810 på öppen gata av en lynchmobb (mob?) efter att ha blivit falskeligen anklagad för att ha gett dödande gift till kronprinsen Karl August. Ett ganska tragiskt levnadsöde. von Fersen skrev dagbok hela livet. Kanske hade han bloggat om han hade haft möjligheten. Jag hade gärna läst hans blogg.

Eller hans systers. Sofie von Fersen ville i ungdomen gifta sig med en man (som jag tyvärr glömt namnet på) men vare sig hon eller mannen fick tillåtelse att göra så av sina respektive familjer. De planerade då att resa iväg och gifta sig i smyg, vilket man absolut inte gjorde på den här tiden. Sofie anförtrodde sig tyvärr till sin bästa (?) väninna som skvallrade och såg till att Sofi blev inlåst och inte kunde ge sig iväg till det hemliga mötet med mannen ifråga. Familjen såg sedan till att snabbt gifta bort henne med en, i deras ögon, mer önskvärd karl. Äktenskapet blev naturligtvis olyckligt men så snart hon fått tillräckligt många barn med maken lämnade hon honom och levde som sambo med en annan man. Detta var nämligen helt ok på 1700-talet så länge man fick barnen inom äktenskapet.

Jag skulle också gärna läst den högst eventuella bloggen tillhörande slottets sista ägarinna Emelie Piper, död 1926. Hon och hennes syster Sofie var två ogifta och högresta kvinnor (den ena 2 meter den andra 1.80) och åtminstone Sofie kedjerökte cigarrer till sin död. Emelie var mycket bakåtsträvande och skulle förmodligen inte ha gett sig på detta med bloggandet. Hon krävde att gäster som kom i bil skulle kliva ur bilen ute vid vägen så skickade hon häst och vagn att hämta dem, bara för att slippa se dessa fyrhjulade nymodigheter. Sofie däremot krävde att hennes (bil)chaufför skulle tuta hela vägen upp genom allén så att tjänstefolket stod redo när hon kom.

Det finns så många fascinerande levnadsöden i historien. Och i nutiden, som vi kan ta del av genom alla de 133 miljoner bloggar som tydligen finns ute på det berömda nätet. Skatan har ett intressant inlägg Vem ska läsa alla miljoner bloggar. Och det kan man ju undra. Men tydligt är att det inte bara handlar om att någon ska läsa. Det handlar lika mycket om att skriva. Och jag håller med Skatans kommentar till mitt förra inlägg att det finns en rädsla för att inte kunna komma igång igen om man tar en paus. Jag vill att det ska röra sig i mitt huvud, jag vill bearbeta det jag ser omkring mig genom att formulera det och baka ihop det med mina reaktioner och funderingar. Det gör att jag känner mig levande. Men det är så lätt att slå av skallen, att bara åka med runt i det där vardagshjulet. Att blogga är ett bra sätt att hålla hjärnan i gång, att knuffa sig själv i ryggen "nu måste jag komma på något att skriva på bloggen". Nu har jag nog skrivit färdigt för idag, men jag återkommer, var så säkra.