Väntans tider

Ok, nu ska jag vara riktigt, riktigt provocerande:

Jag sitter och längtar efter hösten.

 

Jag sitter och längtar efter första gången man känner den där skärpan i luften. Jag längtar efter klara dagar med hög blå himmel, med gula och blodröda löv på träden. Jag längtar efter lukten av äpplen i trädgårdarna när jag är ute på min specialpromenadrunda, efter lukten av mögel och föruttnelse... hm, vad är jag egentligen för en...

 

Jag längtar efter det där lugnet som brukar infinna sig i slutet av denna månad, när det där sommarfebriga lägger sig. "Nu sjunker bullret och stressen släpper..." börjar en psalm, jag minns inte vilken, och det är ungefär så det känns...

 

Hösten förebådar ju vintern och den brukar kännas som en lång vistelse i en gravkammare, så jag vet inte riktigt varför jag är så förtjust i hösten.

Förra vintern upptäckte jag till min egen förvåning att jag trivdes i mörkret. Kände mig liksom omhändertagen när jag gick hem i kolmörkret. Har jag aldrig känt förut.

Kanske är det klimakteriet?