Då var våren officiellt infirad!

Valborgsmässoafton hör, liksom nyårsafton, till mina favorithelger. En helg med betydelse och vikt. Förr om åren hade vi som tradition att åka på brasturné runt i staden och se så många majeldar som möjligt. För två år sedan blev det en riktig fiaskoturné när vi fått för oss att ge oss ut på landsbygden och titta på på brasorna där. För nog borde de väl ha brasor ute i landsorterna? Vi for kors och tvärs på landsvägarna och jag hängde ut genom det nedvevade bilfönstret, med vinden fladdrande i håret, sniffande i luften efter brandrök. Nej, det gjorde jag väl inte. Åtminstone inte bokstavligen. Hur som helst såg vi vare sig eld eller rök och innan vi till slut gav upp och i sporrsträck återvände till staden var alla brasor brunna och det enda vi såg av majeld det året var en vulkankrater-liknande glödhög. (Ja, jag vet att det står listor i lokaltidningen på var det brinner brasor, men det ska väl var lite sport över det hela också!)
På grund av detta bestämde vi att året därpå skulle vi bara åka till en enda brasa. Vara där när den tändes och sedan stå där och se när den brann ned.

Det gjorde vi också. Åkte till en enda brasa, alltså. Och vi var där när den skulle tändas. Problemet var bara att man lagt en väl impregnerad lastpall i brasmaterialet, samt en del annat oantändbart. Eldslukaren som hade underhållit innan tändandet och vars uppgift det var att få fyr på brasan slet så att svetten lackade men det närmaste eld vi såg det året var de flammor han hade blåst ur munnen innan.

I år kände vi oss redo för en ny liten turné och det gick väl så där. Vi började med en nästan nerbrunnen brasa för att sedan stå och frysa vid ett bål som aldrig tändes. Där fanns varken eldslukare eller personer försedda med något som liknade en tändsticka ens, så till slut gav vi upp och åkte vidare. Vi kom i alla fall till en brasa som var i full gång och fick höra knastret och känna värmen en stund. Men förutom kring brasan var det kallt. Isande kallt. Men nu är vintern officiellt utrökt och bör ha vett att hålla sig på avstånd.

Skogsnuvan skriker vårskriket ut i sina skogar och jag känner mig avundsjuk. Jag känner mig...vad heter det...snöpt?...näpst?...kastrerad?...nej, men en smula hämmad. Var skriker man vårskrik när man är bosatt i en stad? Går jag ut på gården och börjar gapa kommer de väl och syr in mig. När jag bodde i Uppsala var det legitimt att gå ut och skrika ur sig sin tentaångest klockan tio på kvällen. Kan vi inte införa ett klockslag under april-maj då det är ok att gå ut och gasta ur sig sin våreufori även i tätbebyggt område?
Nå, tills dess får vi väl nöja oss med YouTube: