Morgonstund har guld i mun!
Ät inte guld! är mitt bestämda råd.
För om guld smakar som mina morgnar, smakar det ungefär som den där dåliga fisken jag åt till lunch i måndags och den smakade som gammal sumpig, dyig sjöbotten och dröjde sig kvar i munnen långt fram på sena eftermiddagen.
Jag har alltid avskytt morgnar. Alla morgnar. Vardagsmorgnarna är naturligtvis värst. Det var helt enkelt inte Guds mening att jag skulle vara vaken klockan 6 på morgonen. Det är Samhällsstrukturens fel att jag ändå måste vara det. Det är det jävla Samhällets fel, det också. Helgmorgnarna är marginellt bättre. Det har hänt att P har pysslat ute i köket vid halv 10 tiden på lördagsmorgonen och på den vänliga frågan: - Hur många mackor vill du ha? fått det vresiga svaret: - Och vem har sagt att jag ska gå upp!!
Det spelar inte någon roll vad som ska hända på dagen, eller var jag vaknar någonstans. Det hjälper inte ens om det är innanför det fantastiska fönstret på Abbaye de Maizieres i Beaune; det jag känner när jag vaknar och det är dags att gå upp är ändå: Neeej!
Någon kanske skulle mena att det säger något om mig som person, denna min negativa inställning till att gå upp och delta i mitt liv, men det säger ingenting. Har jag bestämt. De senaste veckorna har mina morgnar varit jävligare än vanligt. Jag raglar upp och sitter och stirrar framför mig i flera minuter utan att hitta mig själv. - Nästa som rör mig! tänker jag hotfullt, precis som huvudpersonen i Bodil Malmstens roman med samma namn.
Jag känner mig yr till långt fram efter förmiddagskaffet. Särskilt yr var jag i måndags morse, tydligen.
I måndags fick vi massage på jobbet. - Du vet väl om att du har bh:n ut och in? frågade massören lite försiktigt. Med tanke på den status det var på mig i måndags morse får man väl vara glad att jag inte hade byxorna ut och in. Eller att jag över huvud taget hade fått dem på mig.
För om guld smakar som mina morgnar, smakar det ungefär som den där dåliga fisken jag åt till lunch i måndags och den smakade som gammal sumpig, dyig sjöbotten och dröjde sig kvar i munnen långt fram på sena eftermiddagen.
Jag har alltid avskytt morgnar. Alla morgnar. Vardagsmorgnarna är naturligtvis värst. Det var helt enkelt inte Guds mening att jag skulle vara vaken klockan 6 på morgonen. Det är Samhällsstrukturens fel att jag ändå måste vara det. Det är det jävla Samhällets fel, det också. Helgmorgnarna är marginellt bättre. Det har hänt att P har pysslat ute i köket vid halv 10 tiden på lördagsmorgonen och på den vänliga frågan: - Hur många mackor vill du ha? fått det vresiga svaret: - Och vem har sagt att jag ska gå upp!!
Det spelar inte någon roll vad som ska hända på dagen, eller var jag vaknar någonstans. Det hjälper inte ens om det är innanför det fantastiska fönstret på Abbaye de Maizieres i Beaune; det jag känner när jag vaknar och det är dags att gå upp är ändå: Neeej!
Någon kanske skulle mena att det säger något om mig som person, denna min negativa inställning till att gå upp och delta i mitt liv, men det säger ingenting. Har jag bestämt. De senaste veckorna har mina morgnar varit jävligare än vanligt. Jag raglar upp och sitter och stirrar framför mig i flera minuter utan att hitta mig själv. - Nästa som rör mig! tänker jag hotfullt, precis som huvudpersonen i Bodil Malmstens roman med samma namn.
Jag känner mig yr till långt fram efter förmiddagskaffet. Särskilt yr var jag i måndags morse, tydligen.
I måndags fick vi massage på jobbet. - Du vet väl om att du har bh:n ut och in? frågade massören lite försiktigt. Med tanke på den status det var på mig i måndags morse får man väl vara glad att jag inte hade byxorna ut och in. Eller att jag över huvud taget hade fått dem på mig.
Kommentarer
Sköt om dig och hoppas att det känns lättare att kliva upp nästa vecka
kram
Men man kan ju inte lägga in någon moraaal i det hela och lägga sten på börda ...
Jag nöjer mig för övrigt inte med att bara ha BH:n ut och in ... tröjor är ofta ut-och-in och bak-och-fram trots min morgonpigghet.
Kram!
Att gå upp kl 6 innebär stor risk för inte en svart och en grå strumpa utan mer för en svart och en vit, så grumsig är jag i ögonen vid den tiden på dygnet. Men jag gör det! Går upp vid den tiden alltså! Och så ser jag ju ut därefter också!