På väg hem från gymmet...

... i det där lyckoruset där endorfinerna hoppar som popcorn i kroppen. 
Att jag raglar snarare än går har ingenting med rus att göra det är knäna som fortfarande skakar av ansträngningen. Håret klistrar sig i svettiga testar runt mitt rödmosiga ansikte, men jag gnolar för mig själv där jag går.
Jag känner mig vacker; smal och vacker och stark. Magrutorna är små hårda bubblor och överarmarna sväller.
Jag bestämmer mig för att vänta med att titta i en helfigursspegel till åtminstone i övermorgon.
"Håll illusionen vid liv!" säger jag högt till mig själv innan jag somnar med öppen mun i min TV-fåtölj.