Sommaren är vackrast i dödsögonblicket

 

(Känsliga läsare varnas för att nedan inlägg kan upplevas som provocerande. Åtminstone för sol-och-bad-frälsta sommarfanatiker)

 

 

 

 

Så var den plötsligt här, den där skärpan i luften som avslöjar att sommaren balanserar på knivseggen. Jag drar in den klara luften så djupt jag kan i lungorna och känner hur höstlugnet sprider sig som valium i kroppen. 

Jag älskar den här tiden på året, när den febriga sommaren lägger sig till ro, när färgerna blir tyngre och dofterna mörkare, djupare. Nu njuter jag som mest, när jag inte har kravet att njuta så förbannat av solen och vattnet och grillandet och allt vad det nu är man ska njuta av under den "värsta" delen av sommaren.

 

 

Nu kan jag larva runt i bostadsområdena och njuta av andra människors vackra trädgårdar, där träden har börjat digna av äpplen och den där tunga, mörka doften och de intensiva färgerna i augusti månads blommor. Dofterna av floxen som väcker avdomnande minnen från barndomens trädgårdar.

Vid "Svansjön" i våras åhörde jag huttrande svanarnas kacklande. Då hade de precis kommit. Nu hör jag dem igen, utanför mitt fönster. Nu samlas de för att flyga söderut. Jag ska visserligen flaxa efter dem om några veckor men det är inte därför jag tar det faktum att sommaren är på väg mot sitt slut med en sådan ro. Det är likadant varje år, oavsett. Det är själva jorden, själva naturen som utsöndrar ett avslappnande ämne som fyller lungorna bara man drar efter andan.
Det börjar mörkna tidigare på kvällarna. Äntligen.