Kominnen

Betande kor på de gyllene kullarna i Bourgogne


Vi kom att tala om kor. Jag vet inte riktigt hur det kom sig och inte riktigt var vi hamnade med det men det var frågan om att välja vilket man föredrog; kor eller hästar. I mitt fall, tveklöst kon. 

Sedan: Är kon genomgående ett snällt djur eller finns det även onda exemplar? Och är inte kor väldigt dumma?
Jag tror på den goda kon. Bergfast. Och jag tror också att kon är ett ganska klokt djur. Klokare än de själva vet om. De funderar nämligen inte så mycket på sådant där, vågar jag påstå. Sådant där som dum eller klok, rik eller fattig, ful eller snygg. På det där sättet är kor visare än människan; de tänker helt enkelt inte så mycket. De nöjer sig med att bara vara vid liv. Skiner solen och det finns tillräckligt med gräs är livet gott att leva. 




Kon hyser också en sund, möjligen aningen naiv, nyfikenhet på livet, vilket ofta tar sig uttryck i att de står i skock och glor förstummat. Ett av mina starkaste kominnen är från en vacker sommarlovsdag då jag satt med min gitarr på mina föräldrars stugtrapp. Efter endast en kort stunds musicerande hade det samlats en mycket fascinerad publik på ett tiotal kor som stod samlade vid taggtrådsstängslet på andra sidan vägen och vrålstirrade. Deras ansiktsuttryck talad för sig själva: "Vad i helvete är det där?" 
Men de stod troget kvar och lyssnade ända tills jag tröttnade på att spela och gick in. 

Ett annat mycket stark kominne är när min mamma och jag var ute på promenad och bestämde oss för att gena genom en hage. Hagen föreföll obebodd, inte en koklöv i sikte, så vi kröp under taggtråden och påbörjade vår färd. Komna halvvägs genom hagen hör vi hur marken börjar dundra. Det finns inget annat sätt att beskriva det på; det är ett dunder, ett dån. Och ner från en skogsbeklädd kulle kommer de. Korna. De rusar mot oss, råmar och gör vildsinta språng. En del går upp på bakbenen och viftar med frambenen i luften. Mamma och jag springer som gällde det våra liv och slänger oss på James Bondskt manér under taggtråden i andra änden av hagen. ,
Och ändå, så här i efterhand, tror jag inte att de ville oss något illa, de där korna. De var nog bara glada att se oss. När vi kommit i säkerhet på andra sidan stängslet stod de bara där helt lugnt och undrade varför vi hade haft så bråttom. 


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Tack för det underbara inlägget. Jag älskar kor och mina finaste minnen har jag som barn med våra kor. 'Skällkon Lunda som kom när farmor ropade på dom med bjällran plingande om halsen. Jag låg i höet hos Lunda när mamma mjölkade och jag var liten liten och ingen ro var så trygg som kons idisslande och mammas mjölkande och mjölken som strilade ner i spannen och ljuset från fotogenlampan i taket. Tänk så få barn som får uppleva den speciella känslan. För att inte tala om kosläppet oj så man skrattade när man satt uppflugen på hagen och tittade på.

Populära inlägg