Hur det går med högmod

Egentligen klarade jag mig väl ganska bra, trots den begångna dödssynden i mitt tidigare inlägg. Nacken pajade, men det gör den ju mer eller mindre alltid och flyget var försenat både på dit- och hemvägen. Inte så farligt med andra ord.
   Sen förekom det visserligen en bruten stortå i resesällskapet, dock icke min. Och Makterna borde väl inte ge sig på andra när det är jag som varit högmodig. Eller? Är det kanske så de jobbar, Makterna och ligorna och maffian och alla de där. De ger sig på närstående för att det tar hårdare.

Innan tåincidenten hann jag visserligen med att göra just det jag så kaxigt påstod att jag skulle göra: ligga på stranden och läsa om Damernas detektivbyrå. Och smygkika på vad alla andra läste: Haruki Murakami på ryska, The potion diarys som jag aldrig har hört talas om och på svenska Hjärnkoll på vikten. I det längsta hoppades jag att Hjärnkoll på vikten var en roman, det kändes så sorgligt att någon skulle ligga i solen på sin semester och läsa om bantning, men nu har jag kommit hem och googlat och nej, det var verkligen en bok om vikten.  

Vi var vid Illetes, den vackraste stranden i Palma. Dit åkte vi med buss tre. Att åka till Illetes med buss tre i högsäsongen för turismen är att stå packad som en ansjovis i en konservburk, det kan också innebära att stå och se bussarna fara förbi en efter en eftersom konservburken redan är färdigpackad och det inte får plats så mycket som ett fiskfjäll till. Medan jag står ihopklämd mellan andra svenskar, britter, tyskar, ryssar och en eller annan spanjor tänker jag på Mallorcinerna. Jag tänker på dem som måste ta buss tre varje dag, som står och ser buss på buss fara förbi fullpackad med turister medan de blir mer och mer sena till sina jobb. Hur orkar de med oss? Visst kommer vi hit med våra pengar varje år men nog kostar vi på också.

Den sista dagen lämnar vi Illetes inte i buss tre utan i taxi, med en chaufför som verkar tro att taxin förvandlats till en ambulans i och med att vår brutna tå tog plats i den, och vi for iväg i ett sådant huj att jag tänkte att vi fick vara glada om vi bara hade en bruten tå att erbjuda sjukhuset när vi kom fram. Om vi kom fram.
    Det gjorde vi och chauffören rusade in och piskade upp folk i receptionen som kom ilande med en rullstol. Innan jag hann in genom entrén hade den brutna tån och dess ägare försvunnit i fjärran.
   Den spanska vården är otroligt effektiv, måste jag säga. Mindre än fyra timmar efter att olyckan inträffat var vi hemma i lägenheten igen med en ordentligt åtgärdad tå och röntgenbilderna på en CD-skiva som vi skulle visa fram när vi kontaktade vår läkare där hemma. Bara att komma i kontakt med "vår läkare hemma" kommer förmodligen att ta mer än fyra timmar. Jag är på allvar oroad över vad vi håller på att göra med vården i det här landet.

Även om jag tycker att det är orimligt att straffa andra för mina synder kommer jag nog att vara lite försiktig med att ta mig rätten att påstå mig veta var jag kommer att befinna mig ens en minut framåt i tiden. Om inte annat så för mina närmastes tårs skull.

Kommentarer

Populära inlägg