Lyckliga människor läser och dricker kaffe
Lyckliga människor läser och dricker kaffe Agnès Martin-Lugand handlar om Diane som förlorat sin man och lilla dotter i en bilolycka. Året som gått sedan olyckan har hon inte arbetat alls i sitt bokcafé Lyckliga människor läser och dricker kaffe, utan mest tillbringat tiden hemma i sin säng och önskat att hon också varit med i bilen vid olyckstillfället. Tills hon plötsligt, det går inte att kalla det annat än plötsligt, bestämmer sig för att flytta till Irland.
Det bästa med den här boken är slutet. Medan jag läste tänkte jag lite stöddigt: "Det här vet man ju hur det kommer att gå". Men det visade det sig att det visste jag inte alls. Och det faktiska slutet var betydligt bättre än det jag trodde att jag hade att vänta. Det var ett bra slut, helt enkelt.
Det är bara synd att Agnès Martin-Lugand hade så bråttom dit. Medan jag läser hör jag nästan fartvinden vina i öronen. Det är mycket dialog och texten mellan dialogerna är närmast sammanfattande.
Jag är av den åsikten att litteratur är att låta saker och ting ta tid, dröja i ögonblicket och betrakta det vardagliga så ingående att man som läsare inser att de där vardagshändelserna, som att gå och köpa mjölk, är något mäkta intressant. Skönlitteraturen ska förhöja verkligheten. (Sedan undrar jag varför jag alltid pratar om mjölköpande när jag ska ge exempel på en vardaglig handling, med tanke på att jag själv aldrig köper mjölk.)
Hur som helst så går det för fort i Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Jag hinner inte bli engagerad i karaktärerna, de beter sig underligt och svänger 90 grader i sitt beteende så tvärt att det inte känns riktigt trovärdigt.
Det känns som om det som kunde vara en bra story har slarvats över. Ändå har boken sålts till 20 länder. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite underligt.
Det var ju titeln på boken som fångade mig och det är inte utan att jag känner mig en aning lurad. Det dricks visserligen stora kvantiteter kaffe i boken men läsning är det minsta man ägnar sig åt. Förvisso kanske detta beror på att det inte finns så många lyckliga människor i historien.
Efter denna hårda dom över Lyckliga människor läser och dricker kaffe ger jag mig i kast med mitt senaste nyförvärv till Lottabokssamlingen. Vilen vals, Lotta. Merri Vik eller Ester Ringnér-Lundgren är förövrigt en mästare på att slarva bort en uppbyggd spänning, som skulle kunna löpa som en clou genom boken, med en enda mening av typen: Ja, nu undrar ni väl hur det gick med det här och det gick så här, och sedan inte prata mer om saken. Men Lottas skapare är jag tydligen beredd att förlåta vad som helst.
Det bästa med den här boken är slutet. Medan jag läste tänkte jag lite stöddigt: "Det här vet man ju hur det kommer att gå". Men det visade det sig att det visste jag inte alls. Och det faktiska slutet var betydligt bättre än det jag trodde att jag hade att vänta. Det var ett bra slut, helt enkelt.
Det är bara synd att Agnès Martin-Lugand hade så bråttom dit. Medan jag läser hör jag nästan fartvinden vina i öronen. Det är mycket dialog och texten mellan dialogerna är närmast sammanfattande.
Jag är av den åsikten att litteratur är att låta saker och ting ta tid, dröja i ögonblicket och betrakta det vardagliga så ingående att man som läsare inser att de där vardagshändelserna, som att gå och köpa mjölk, är något mäkta intressant. Skönlitteraturen ska förhöja verkligheten. (Sedan undrar jag varför jag alltid pratar om mjölköpande när jag ska ge exempel på en vardaglig handling, med tanke på att jag själv aldrig köper mjölk.)
Hur som helst så går det för fort i Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Jag hinner inte bli engagerad i karaktärerna, de beter sig underligt och svänger 90 grader i sitt beteende så tvärt att det inte känns riktigt trovärdigt.
Det känns som om det som kunde vara en bra story har slarvats över. Ändå har boken sålts till 20 länder. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite underligt.
Det var ju titeln på boken som fångade mig och det är inte utan att jag känner mig en aning lurad. Det dricks visserligen stora kvantiteter kaffe i boken men läsning är det minsta man ägnar sig åt. Förvisso kanske detta beror på att det inte finns så många lyckliga människor i historien.
Efter denna hårda dom över Lyckliga människor läser och dricker kaffe ger jag mig i kast med mitt senaste nyförvärv till Lottabokssamlingen. Vilen vals, Lotta. Merri Vik eller Ester Ringnér-Lundgren är förövrigt en mästare på att slarva bort en uppbyggd spänning, som skulle kunna löpa som en clou genom boken, med en enda mening av typen: Ja, nu undrar ni väl hur det gick med det här och det gick så här, och sedan inte prata mer om saken. Men Lottas skapare är jag tydligen beredd att förlåta vad som helst.
Kommentarer