Man måste vara Bob Dylan

Det tog 400 år att bygga katedralen i Palma. Jag antar att de som gav sig på det visste att de aldrig skulle få se det färdiga resultatet. Jag vill gärna inbilla mig att de ändå fann en slags glädje och stolthet i att vara del i ett projekt som skulle sträcka sig in i generationers generationer av liv. Ett bygge för evigheten, så att säga.  För dem som fick vara med när katedralen stod där klar i all sin prakt måste det ha varit fantastiskt. Att avsluta något som människor svettats över i flera hundra år. Det borde på något sätt ha skapat en slags närhet över tiden.

Nå, nuförtiden drar man inte i gång sådana där projekt; sådana man inte får se resultatet av. Visserligen håller man fortfarande på att bygga på Sagrada Familia men man skulle inte sätta igång något sådan idag. Idag går det undan när man bygger. Alla vill vara med och se slutet på sina projektet.

Inte heller är min Bourgognebok ett projekt över generationerna. Det börjar bli dags att jag bestämmer mig för vad jag ska göra med den när den är klar. Man kan ju tycka att jag har haft gott om tid att tänka ut det, men jag har liksom koncentrerat mig på själva boken. De gånger jag har koncentrerat mig. Jag har tyckt att det var viktigare.

Tidningen Skriva har just nu en artikelserie om egenutgivning. Bland annat kan man läsa om vilken typ av egenutgivning man ska ge sig på beroende på vilken typ av författare man är, vilka mål man har med sin bok. Jag har kommit fram till att jag inte passar in på någon typ. Naturligtvis vill jag ju att någon läser boken, men jag vill inte alls ägna mig åt PR, sitta i morgonsoffor eller åka runt och prata om boken. Jag vill vara Bob Dylan; få alla medier att tala och skriva om mig utan att själv säga ett ord.
Det står ingenting om Bob Dylan-typen i Skriva. För att dra den typen i land krävs det helt enkelt att man är Bob Dylan.
Det är inget som tyder på att jag är det.