Gammalt kaffe

Med anledning av att jag firar 10 år i bloggvärlden lägger jag varje månad ut ett klipp från det första bloggåret. Februari månads klipp handlar om mitt förhållande till kaffe och publicerades första gången den 22 december 2007.


Koffeinism


Psykologen Alfred hävdade att en människas tidigaste minnen i livet kan säga något om hur den människa lever som vuxen. Mitt första minne är hur min mamma står och häller ut kaffesump i toaletten hos min mormor. Mormor fyllde 70 och min mamma var rädd att sumpen efter allt kaffe som kokades åt alla de tanter som kom och gratulerade och naturligtvis skulle undfägnas med den heliga drycken, skulle orsaka stopp i diskhon om den hälldes ut där.

Vad säger ett sådant första minne om en människa? Enligt Adler är det egentligen inte viktigt vad man minns utan hur man minns det. Känslorna som är förknippade med händelserna som koms ihåg är det väsentliga. Det ska spegla hur man sedan förhåller sig till och reagerar på saker och ting i sin omgivning.

Jag kan inte minnas att jag hade några känslor för denna kaffesumpshändelse över huvud taget. Jag kan inte ens föreställa mig vilka känslor jag skulle kunna förknippa med en sådan händelse. Kanske tyder det på att jag är en ovanligt känslolös person.

I tonåren hyste jag synnerligen starka känslor mot kaffe och vad det symboliserad för mig av förstockning och förslöat sinne. Dessa känslor hade grundlagts under oändliga kaffesittningar hos äldre släktingar och hur man aldrig kom någonstans utan att bli hejdad och hindrad av att mina föräldrar alltid var tvungna att dricka kaffe på bestämda tider. Och så länge man inte hade eget körkort var man tvungen att vänta på sina föräldrar som var slavar under drogen koffein. Hela min släkt utgjordes av en samling narkomaner. Aldrig skulle jag slå mig själv i sådana bojor.

Länge klarade jag mig också undan träsket. Närmare bestämt ända fram till den 13 december 1996. Det var luciafika på mitt dåvarande jobb och jag hamnade vid en ända av bordet dit kannan med tevatten aldrig nådde. På den tiden var jag allt för försynt och försiktig för att drista mig till att be någon skicka den till mig, eller tränga mig ned till rätt ända av bordet och hämta den. Så för att ha något att skölja ned min pepparkaka med hällde jag min pappmugg halvfull med kaffe.


Det var som den där myten om hur man blir narkoman. En enda gång och du är fast. Någon häller något i ditt glas och resten av ditt liv förvandlas till en jakt efter mer narkotika. Om det verkligen förhåller sig så med droger ställer jag mig en aning tveksam till. Att det gör det med kaffe vet jag. Utan den dagliga morgonkoppen medan jag uppdaterar mina filer i datorn skulle inget jobb bli gjort. Så gick det med ungdomsrebellen. Nu har hon en boja på varje ben: koffeinberoende och heltidsarbete.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Ja tänker man efter så är kaffedrickandet en viktig sak får många. Visst finns det minnen med kaffe. Det första är farmor som satt på soffan och malde kaffe och den goda lukten som spred sig i köket, farfar som drack kaffe på fat, kaffekalas med 7 sorters kakor. Kaffe kokat över öppen eld i skogen i en gammal kaffeburk med hänge av sträng. Ja vad allt minns man inte av kaffe. Nu tror jag att jag tar och kokar mig en kopp
Soldansare sa…
Vad man inser nu är gemenskapen som kaffe skapar. Och i viss mån uteslutning, för all del, om man inte dricker kaffe...
Och min farfar drack också kaffe på fat!

Populära inlägg