Sista resan till farmor

Jag halvspringer från jobbet till stationen. Där står redan ett tåg inne.
"Går ni till K?" flåsar jag till konduktören som står ute på perrongen.
"Ja."
"Kan jag köpa biljett av dig?"
"Nej."
"När går ni?"
"Om tre sekunder."
Medan tåget far irrar jag vidare på perrongen mot en biljettautomat. Den piper bara ilsket när jag visar den mitt Mastercard. Automaten är ur funktion.
"Jag blir galen!" säger jag högt samtidigt som ett nytt tåg rullar in. Jag tittar mot stationshuset och den andra biljettautomaten, jag tittar mot tåget och jag tittar mot tavlan med avgångstiderna. Jag bestämmer mig för tåget, trots allt. Ilar genom vagnarna och hittar till slut en konduktör.
"Ni går väl till K?" Jag litar tydligen inte på mina egna sinnen för tillfället.
"Javisst."
"Kan jag köpa biljett av dig?"
"Javisst."
Jag viftar med mitt Mastercard igen.
"Vi tar det när jag går runt." säger konduktören lugnande. Hon inser att jag behöver lugnas.
I K väntar P och vi fortsätter med bil. Tills vi fastnar i en bilkö. Vi kryper fram tio meter i taget innan det tar totalstopp, sedan kryper vi tio meter igen. Det tar evigheter.
"Jag blir galen!" säger jag högt igen.
Men till slut är vi ändå framme och den förfärliga resan är slut.
Resan till farmor som ligger och dör.
Äntligen får jag klappa den där fågelliknande lilla kroppen och stoppa näsan i de där vita fjunen som är hennes hår.

Får man verkligen skriva så? Att någon ligger och dör. För i skrivandets stund är hon faktiskt inte död, så kanske är det inte det hon håller på med. Men när någon som nästan är 98 år har slutat äta och dricka och inte går att få kontakt med så är det väl det som händer?
De senaste åren har jag tänkt, varenda gång jag kommit in i hennes rum på äldreboende och sett henne sitta ihopkurad som en fällkniv över bordet med händerna för ögonen, pratande med sina döda bröder, att varför ska hon behöva sitta så här. Jag trodde att jag skulle ta det ganska lugnt den dag det tog slut. Att jag inte skulle känna så mycket. Och jag undrade vad det egentligen sa om mig, att jag var så känslokall. Till min stora förvåning visade det sig att jag inte alls var så känslokall som jag trodde. Inte alls.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Å nu blev jag riktigt rörd och förstår att man inte alltid är som man tror. Känslor som man inte trodde att man hade kan plötsligt blomma upp ur tomma intet. Kram på dig och jag skickar de varmaste tankar direkt genom luften till dig.

Populära inlägg