Te och Lisa
I dag är det 25 år sedan Lisa Ekdahls första skiva släpptes (enligt hennes instagram-konto) Det är en av de största musikupplevelser jag haft. Det har jag skrivit om förut här på bloggen, flera gånger till och med, tror jag, men så här skrev jag i mars 2014:
....När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. [Innan jag bälgar i mig teet häller jag upp det i en överdimensionerad gul kopp. Jag dricker det inte direkt ur kannan, känner jag mig föranledd att påpeka så här fem år senare]
Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff.
Lisa Ekdahls första skiva är en frihetssymbol för mig, i den musiken finns känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.
Tänk att det har gått 25 år. Hur gick det till. Vart tog det vägen.
Den gula koppen har jag slagit sönder, grepen till tekanna har gått av. Den elektriska skrivmaskinen körde mina föräldrar till tippen när de flyttade från huset och min mamma beskrev, av någon anledning mycket detaljerat, hur mannen på tippen slängde den i en vid båge ner i containern för elektronik. Specialarbetet ligger väl i någon låda någonstans, kanske...
Lisas skiva har jag kvar. När jag spelar den är den gula koppen hel och jag kan höra knattret av elektrisk skrivmaskin. Men hur har det gått med den där frihetskänslan, egentligen.
....När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. [Innan jag bälgar i mig teet häller jag upp det i en överdimensionerad gul kopp. Jag dricker det inte direkt ur kannan, känner jag mig föranledd att påpeka så här fem år senare]
Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff.
Lisa Ekdahls första skiva är en frihetssymbol för mig, i den musiken finns känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.
Tänk att det har gått 25 år. Hur gick det till. Vart tog det vägen.
Den gula koppen har jag slagit sönder, grepen till tekanna har gått av. Den elektriska skrivmaskinen körde mina föräldrar till tippen när de flyttade från huset och min mamma beskrev, av någon anledning mycket detaljerat, hur mannen på tippen slängde den i en vid båge ner i containern för elektronik. Specialarbetet ligger väl i någon låda någonstans, kanske...
Lisas skiva har jag kvar. När jag spelar den är den gula koppen hel och jag kan höra knattret av elektrisk skrivmaskin. Men hur har det gått med den där frihetskänslan, egentligen.
Kommentarer