Den allvarsamma leken


Min mamma knypplar de mest fantastiska och komplicerade saker, en del av dem har ställts ut. Tidigare vävde hon vackra trasmattor som folk kom farande från andra städer för att köpa, några såldes till tyska turister. Hon bakade bakverk som såldes på ett kaffe. Varje gång hon fick eller får beröm för det hon gör slår hon bort det och säger "jag bara leker".
Det irriterar mig varje gång jag hör hur hon förminskar det hon gör och dess betydelse. Vad då leker? Som om det inte gällde livet. 

Nu när någon beställer min bok, eller säger något snällt om den, vill jag genast börja be om ursäkt för den, påpeka alla fel som måste finnas i den, förklara att jag gjort all korrekturläsning själv och då missar man även om man läser texten 100 gånger, jag vill be om ursäkt för att det är en banal, bagatellartad liten sak, ingen nobelprisvinnare direkt och "jag bara leeeeker". 

Som om det inte gällde livet. Själva meningen med det. Sådant det är, banalt eller felstavat. Men leker, det gör jag inte. Och om det är leker jag gör så menar jag att det är livsviktigt att leka. Alla borde ha någon liknande form av lek i sina liv. 

På min mammas knyppelalster finns det förövrigt inga felaktigheter som kan jämföras med stavfel eller felaktig kommatering. Och hade det funnits ett nobelpris i trasmattsvävning hade min mamma fått det.  



Kommentarer

Pernilla sa…
Jag har barnasinnet kvar och läser med glädje och nyfenhet din bok! Härligt att få komma utomlands denna märkliga sommar. 😊
Soldansare sa…
Gott att höra att du har barnasinnet kvar, Pernilla! :) Jag tror att det är nyttigt. Och så roligt att du läser min bok!

Populära inlägg