Käpphästar

P och jag sitter och tittar på några ungar som hoppar över hembyggda hinder med käpphästar på en grusplan. Det är ju väldigt "inne" att hålla på med käpphästar nu för tiden. För barn, alltså. Och det kanske inte är en så dum hobby. Om jag har förstått det rätt ska man själv göra sin käpphäst och då får man ju vara kreativ och sedan får man ju röra på sig när det är hopptävlingar. Allt i ett, liksom. Kul också med något som ungar intresserar sig för som inte innebär att stirra ner i en mobiltelefon. 

Det är där någonstans som jag inser det fasansfulla. 

"Herregud", säger jag till P "Dagens barn kan ju inte tycka att det är något speciellt med walkie talkie!" 

Sedan försvinner jag in i nostalgiska minnen över hur mina kompisar och jag byggde egna walkie talkies nere i min pappas snickarverkstad. Lite spillvirke och en blompinne till antenn, några spikar och röd plasttejp. Knappar ritade vi med blyerts och sedan gick vi omkring och pratade med varandra. 

Varför skulle ungar som kan prata med varandra på miltals avstånd i videosamtal i en liten telefon som får plats i en byxficka, gå runt och prata in i en trädbit? 

Vi vältrade oss vidare i minnen av telefoner byggda av en tråd och två plastmuggar och att skicka meddelanden mellan balkongerna med hjälp av ett klädnypa på ett snöre. Ja, det var mest P som mindes det där sista. I mitt barndomshem låg grannbalkongen en halvkilometer bort och den enda som fanns att skicka meddelanden till där var en "gubbe" i 45 års åldern och jag var lika intresserad av att skicka lappar till honom som han var av att ta emot dem. 

Men allt sådant här, det går ju dagen barn miste om tänker jag sorgset. Bara för det här jäkla internetets skull. Fast samtidigt finns ju de här käpphästarna. Det höll vi inte på med på min tid. Kan hända har jag också missat något.