Aprilväder

Jag får luta mig mot porten med hela min tyngd för att komma ut den här morgonen. Snöskoveln som brukar stå i trapphuset under vinterhalvåret har plockats bort, eftersom vaktmästaren anser att april är en vårmånad. Jag försöker mota bort det värsta framför porten med kvasten men ger snart upp. När jag kliver ut sjunker jag ned till knäna i snö. 

Som tur är har jag plockat fram vinterskorna ur garderoben där jag ställt dem, eftersom jag, liksom vaktmästaren, anser att april är en vårmånad. När jag efter cirka tio minuter  tagit mig ut från gården (Det är mycket för en liten gård) och ut på trottoaren ser jag ett träd ligga raklång över vägen. Längs vägen till jobbet passerar jag flera nedfallna trädgrenar, tvärs över Engelbrektsgatan ligger ett nytt träd. Detta är alltså vad som kallas aprilväder.

Vanligen på morgnarna brukar jag plugga in en ljudbok i öronen och gå både döv och blind för omvärlden till jobbet. Det är så på morgnarna. Jag vill inte delta i omvärlden förrän jag är absolut tvungen. Men i dag var det annorlunda. Det var en sådan tystnad. Trots det uppenbara ovädret som varit och dess konsekvenser var det så tyst.

Hela vägen till jobbet går jag i den där tystnaden, pulsande och halkande och klättrande över grenar. Men i en mjuk och omhändertagande tystnad. 

Men jag anser ändå att april bör vara en vårmånad.