Ett jävla liv. En film om Bodil Malmsten

Nu har jag tittat på dokumentären om Bodil Malmsten. Ett jävla liv. Den finns på svt play till den 12 oktober.  Än så länge har jag sett den en och en halv gång.

Jag har både fruktat och sett fram emot den där filmen. Sett fram emot den, för att det är en film om Bodil Malmsten, min husgud sedan 30 år. Fruktat för att den ska peta i och rumstera om med min bild av Bodil.  Det känns också lite obehagligt eftersom jag upplevt Bodil som väldigt mån om vad hon vill och inte vill lämna ut om sig själv. Nu kan vem som kände henne lämna ut vad de vill. 

58 minuter om Bodil Malmsten, där vänner och kritiker ska säga sitt och Bodil själv ska komma till tals. Det blir lite klippboksartat. Det känns lite kort och snuttit, det går inte att komma ifrån. Bodil säger det bäst själv, som vanligt. Men det mörka i hennes liv blir tydligare när det berättas om av de som stod bredvid. När hon själv pratade om det var det alltid med det där speciella "skrattet " i rösten. Jag minns att hon själv berättade i någon intervju att hon alltid beskrevs som "glad och rödhårig" i medierna under en period. 

En oerhört gubbig Lars Ulvestam tror att hon är " snäll och gullig" i sin Nyfiken på... intervju. Den finns i sin helhet på svt play, den också. Tror att han var väldigt hyllad som intervjuare på den tiden det begav sig men nu känns det så gubbigt att man trillar baklänges.  

Jag vet inte riktigt om jag är nöjd eller missnöjd med filmen. Men jag har ju som sagt bara sett den en och en halv gång ännu.