Ett slags språkförbistring

Jag står framme vid kassan i en butik i Palma och ska betala för en blus. Plötsligt börjar kassörskan att prata. Hon pratar på det spanska sättet. Högt och med en ström med ord som hakar i varandra så att det inte finns några pauser eller mellanrum; bokstäver i en enda lång ringlande mask. Jag drar efter andan för att någon gång i en obefintlig paus påpeka att jag tyvärr inte förstår vad hon säger. Men innan jag hinner det förstår jag så mycket som att vad än det är hon säger så inte är det till mig. Det är till kvinnan bakom den andra kassan. 

Så där är det.  Man lär sig. Alltså försöker jag inte svara kvinnan som gastar högt i ansiktet på mig vid busshållplatsen. Det är ju självklart att hon pratar med kvinnan två meter bakom mig. Det är inte oartigt eller oförskämt, det är bara just det, självklart.

Spanjorer har alltid något att säga och det måste sägas högt. För några år sedan åkte P och jag en båttur där vi var de enda passagerarna som inte var spanska pensionärer. Vi satt uppe på däck hela färden eftersom pensionärerna satt nere i kafeterian. Där nere var ljudnivån som på ett förskolekonvent. Eller en boskapsfärja full med panikslagna kor.