I Ingenmanslandet

Det finns de som tycker om flygplatser. För att de är så kallade ingenmansland, man är i en gråzon mellan olika länder. För att de inger en känsla av att vara på väg, ut i världen. För att där vimlar av spännande människor. 

Jag är inte en av de här människorna. Vare sig de som tycker om flygplatser eller de som är spännande. Flygplatser lockar inte fram några goda sidor hos mig. (Men spännande är de kanske, när jag tänker efter.) De är nästan värre än folkfesterna  och det vet vi ju vad de gör med  mig. Jag blir sur och vresig och människoovänlig. Folk beter sig dumt över allt: i kön till säkerhetskontrollen, i taxfree-butiken, för att inte tala om på själva planet. 

Jag är helt enkelt inte så förtjust i ingenmansland. "Det sanna jaget ger sig aldrig in i några ingenmansland, gråzoner är inget för ett sant jag." skriver jag i Att resa menhirer och riva tält. Det är i de här gråzonerna, när man i bland bokstavligen, hänger i luften mellan två punkter, som den där nya energin, laddningen man fått av att vara på en annan plats, i ett annat sammanhang, med andra förutsättningar än det där gamla ekorrhjuliga, rinner av en och stannar kvar på den plats där man hämtat den.

Men det finns ju andra sätt att hämta energier. Just nu går jag här och är så oerhört nöjd med att jag putsat fönster att jag borde sinnesundersökas. Jag kan inte sluta titta på dem, så nöjd är jag. Så här står jag och glor. Och då har jag inte ens tagit isär dem och tvättat emellan dem den här gången. Men varför skulle jag göra det när jag nu är så nöjd med mig själv som det är?